Stadsteaterns Zorro har något för alla

Den som behöver en hjälte att se upp till har många att välja mellan. Där finns Batman, James Bond, Robin Hood, Che Guevara, Al Gore och Hamlet. För Uppsalaborna och på nära håll sedan i fredags kväll också Zorro. Stadsteaterns föreställning om honom rymmer allt som tänkas kan för en idol i vår tid. Idealismen går inte av för hackor. Det handlar om rättvisa. Men också om frihet. Och om någon som ställer sig på de svagas sida.

Med Johnson McCulleys roman från 1919 som förlaga har Erik Norberg, iakttagande vederbörliga rättigheter från Zorro Productions Inc, utformat en helt nyskriven pjäs om den spanske ädlingen. Denne återvänder efter studieår i Barcelona till Kalifornien, som vid tiden för de europeiska Napoleonkrigen tillhörde Mexiko. Han byter sida och kämpar mot förtrycket och fattigdomen. Grundhistorien är välbekant för många. Av denna berättelse om Don Diego de la Vega har regissören Alexander Öberg skapat en brygd som inte lämnar något övrigt att önska. Där finns kärlek, svek, svartsjuka och andra starka lidelser, stiliga män och trånande, fagra kvinnor. Och som grädde på moset såväl bataljskildringar och fäktscener som ond bråd död.

Men Erik Norberg nöjer sig i sin dramatisering inte enbart med en rafflande historia. Han ställer också frågor om våra rötter, om identitet, sanning och skillnader mellan biologiskt och psykologiskt faderskap. Det senare inte minst aktuellt i vår samtid med många plastföräldrar. Och därutöver har han även god hand med allt vad mänsklig vånda vill säga. Det saknas alltså inte förutsättningar för en innehållsrik teaterkväll. Får sedan Alexander Öberg detta stoff i sin hand, kan man se fram emot ett resultat på scenen över hövan. Det är också vad som möter publiken i denna teatrala äventyrsberättelse. Föreställningen är utformad med gott humör och mer än en räv bakom örat hos iscensättaren. Eller vad sägs om att få sig till livs i en oavbruten följd allt från folklustspel och studentspex, agit-propkonst, dockteater, tv-teater med plastgubbar och högstämd tragedi till kriminaldrama och stänk av beredskapsfars.

Ulla Kassius är både scenograf och kostymdesigner och har sett till att det bjuds åtskilligt med ögonfröjd i den här uppsättningen. Anders Ekman bidrar med sin ljussättning med ofta trolska stämningar. Per Åleskog har instruerat teaterns sminkavdelning att skapa ett persongalleri, som lyfter fram de ofta exotiskt laddade gestaltningarna under skeendets gång. Allt är upplagt för en uppsättning, som kan tas emot med stor behållning av en mycket bred publik. Där finns något för alla. Det skall mycket till om Zorro inte har kommit för att stanna på repertoaren långt framåt jul.

Men så är det heller inte bara de spännande händelserna som dominerar. Alexander Öberg har passat på att sätta en personlig signatur på det mesta. Han låter den patriarkala maktordningen råda men ser, samtidigt som han släpper fram dem, till att stryka alla klichéer mothårs. Det eldigt spanska temperamentet som blir ett slags grundton för föreställningen är lagt några grader för högt, så att slutsumman ofta blir en mild karikatyr. Det finns naturligtvis en hel del gosselynne i en historia som emellanåt mest påminner om en ungdomsbok. Då tar Öberg tillfället i akt att genom snabba regressioner betona all den lekfullhet som döljer sig i det förmenta allvaret. Skyltarna nöd och lust i rött och grönt mitt emot varandra på scenväggarna är ett fyndigt inslag. En ren fullträff är driften med den Tauberomantik som brukar infinna sig när haciendor, hästar, kalvar, kor och får är i omlopp, och välkända Carmencita flödar raspigt, men hörbart ur en vevgrammofon på scengolvet. Ett roligt inpass är dessutom visselkonserten ur Bron över floden Kwai, när de utklädda indianerna anländer. Som om inte det var nog låter Ulla Kassius självaste Hoburgsgubben blicka ner på aktörerna och ut över publiken.

Danilo Bejarano är anförtrodd de dubbla skepnaderna som Diego de la Vega och Zorro. Det är en roll så nära idealet för en publikfavorit med långtidsverkan det går att komma. Om nu Bejarano inte rentav får de unga kvinnorna i publiken att skrika hysteriskt och dåna. Det är vad som drabbar Johanna Ranes Elena. Hon är scenskoleelev från Luleå och blir bara bättre och bättre under kvällens gång. Den som möter Julia Marko-Nords indianflicka Ana Luna en mörk natt bör nog välja sina mått och steg med omsorg. Marko-Nords Ana Luna har sju skinn på näsan, är mest jämställd av alla och kan brotta ner den starkaste övermakt på en femöring. I rollen som kapten Gonzales är Emil Almén både stilig att skåda och en handlingens man. I fäktkonsten står han Zorro bara ett värjstick efter. Alexander Öberg har dessutom försett honom med lite tvetydigheter här och var, som passar som hand i handske i den gamla garnisonsstaden Uppsala.

Mats Blomgrens Don Alejandro de la Vega är en krumelur härlig att iaktta, medan Carl Kjellgren som Don Torres fyller rollen med klok eftertanke, som ger hela pjäsen hörbar verklighetskontakt. Tytte Johnsson som Don Torres hustru längtar hem till Spanien, dess kultur och förfining och bidrar på så sätt fördelaktigt till föreställningens mångstämmighet. Fredrik Meyer gör den stumme betjänten Bernardo, lite gåtfull och demonisk på en och samma gång. Och Göran Engman förser sin indianhövding Estanislao med tonfall, som man skulle vilja höra mera av från de dagens politiska ledare med förflutet i den egna hemliga polisen som skickar pansar mot sina militärt svagare grannländer.

Givetvis finns det också en hel del mjuk ironi i Alexander Öbergs i snabbt tempo, med följsam tajmning och med väl vald bakgrundsmusik försedda uppsättning. Vill man till slut lyfta fram något som särskilt bör understrykas, är det Danilo Bejaranos mycket skickligt förvaltade kval och vånda hos titelrollen. Den som när det gäller idoler till äventyrs ligger mera åt Hamlethållet har här åtskilligt att hämta. Stort mycket mera går det väl inte att begära av en spänningsfylld och underhållande teaterföreställning.

Stadsteaterns Zorro har något för alla

Uppsala stadsteaters uppsättning av Zorro med premiär i fredags kväll på Stora scenen är spännande, tänkvärd och underhållande och bör ha alla utsikter att stå sig på repertoaren ett bra tag framöver, skriver Bo-Ingvar Kollberg.