Stadsteaterns Franziska utmanar likgiltigheten

Den som har tänkt att se en enda föreställning under sin levnad för att få veta så mycket som möjligt om vad teater kan innehålla har nu sin stora chans, när Uppsala stadsteater visar Frank Wedekinds Franziska med premiär på Stora scenen i torsdags kväll. Inte för att uppsättningen vänder sig till noviser precis. Men vad regissören Carolina Frände lyckats pressa in är snart sagt allt vad teaterkonsten och dess grannar rymmer av dialekter, stilmedel och uttryckssätt både för att få något sagt och för att tiga om vad man menar. Här finns också partier som helt saknar form. Uppsalapubliken sätts på prov, hur långt den är beredd att sträcka sig för att gå föreställningen till mötes. Linus Tunström nyss inledda period som teaterchef börjar med att spela hela havet stormar. Även om det är Carolina Frände som hållit i taktpinnen den här gången.

Förr i världen var det ganska lätt att chockera en publik genom att tänja på gränserna. Kyrkan och kungahuset stod gärna till tjänst. Långt senare, på 1960-talet, skapade en rad antologier med pornografiska kärleksnoveller som utmanade den borgerliga anständigheten uppmärksamhet. I våra dagar är det inte lika lätt att hitta någon motsvarande måltavla. I all synnerhet inte efter denna höst, där paranoian blivit rumsren och städernas rondeller får finna sig i djärvast möjliga utsmyckning. Men kanske finns det ändå något att hämta från den erotiska sfären. I varje fall så länge gaybegreppet alltjämt är kontroversiellt på sina håll, den lesbiska kärleken inte accepterad fullt ut överallt eller sexuella perversioner till största delen är hänvisade till privatlivet.

Det är i gränsområdet kring dessa senare företeelser som Franziska uppehåller sig. Och det får väl sägas vara en legitim utgångspunkt för en uppsättning, som bygger på den väldiga värdeförbistringen och närmast totala vilsenheten i moralfrågor som kännetecknar vår egen tid. Inte heller har det som tidigare kallades samvete någon särskilt stor plats i vad som styr relationsmönstren. För att inte tala om den i det gamla bondesamhället så viktiga skammen som fungerade som en återhållande kraft. Det är i stället fritt fram för allt vad narcissism och omedelbar behovstillfredsställelse heter. Vällusten har tagit över som den viktigaste bärande principen. Samtidigt blåser en ny teatertradition in med kraft på Uppsala stadsteater. Den härliga tyska dekonstruktivismen à la Frank Castorf har fått fäste i Fyrisstaden på slätten.

I Wedekinds drama är den unga Franziska till en början huvudsakligen intresserad av den egna kroppens njutningar. Men hon önskar också lära sig så mycket om världen det går. För en kvinna är möjligheterna dock begränsade. Därför vill hon byta kön, eftersom tillfällena för en man är så mycket större. Det är här Wedekind lånat mönstret från Goethes Faust, när hon ingår en pakt över två år med djävulen. Sedan skall hon bli hans. Men eftersom där inte finns någon odödlighet eller själ att sätta i pant, blir slutet inte riktigt vad han tänkt sig. Några andra inslag från förlagan är Auerbachs källare, som här kallas "Vinstugan Clara", Och besöket i helvetet mot slutet och en scen där den långhårige Simson möter sköna Helena.

Det är dock i första hand inte någon löpande berättelse, där det ena leder till det andra, rollgestalter utvecklas och allt till sist möts i ett avslutande förlopp, som Wedekind skapat med det här skådespelet. Även om det nog ändå är svårt att komma ifrån att Franziska själv utvecklas från en på livet nyfiken flicka i inledningen till en ensamstående mamma som hittar sig själv i ansvaret för sitt barn på slutet. Men desto större utrymme ger Carolina Frände i sin uppsättning åt inte minst erotiken och den sexuella utlevelsen i dess snart sagt alla skepnader, inklusive de som förr ansågs anstötliga. Där finns dessutom inskott av allt från stumfilm, dans, dockteater och buskis till cirkuskonster, revy, allsång och marknadsgyckel. En manlig strippa väckte vid premiären i varje fall den kvinnliga publikens bifall. Att en kritiker tas upp på scenen är nog bara vad man kan vänta sig. Men kanske inte riktigt att teaterchefen själv via en högtalarröst ingriper och försöka stoppa skeendet. Det är inte långsökt att tänka sig denna scen som ett föregripande av delar av publikens eventuella invändningar efteråt. Samtidigt får detta tillägg onekligen föreställningen att bilda en sluten enhet. Hur detta sätt att helgardera sig skall uppfattas förblir lite oklart.
Annars är det åtskilligt i föreställningen som har just det tvetydigas prägel, inte bara i sexuell bemärkelse. Ironin och parodin är viktiga inslag och självironin, som nog har en del med den egna teaterkonsten att göra. Att Pelle Svanslös och Maja Gräddnos uppträder på ett tidigt stadium hör också till det mera oförargliga av innehållet. Att ingenting är heligt drabbar förstås även pjäsens genusperspektiv och jämställdhetsdebatt. Det enda under premiären som inte gick att missförstå var brandlarmet, som började tuta när tio minuter återstod.

Det skall mycket till om en uppsättning med så mycket sång och dans inte fängslar och griper tag i sin publik. Göran Engman har haft ett flertal tillfällen att visa sina eminenta musikaliska utförsgåvor under senare år. Nu visar han sig också sina sidor som komiker och cirkusakrobat. Linda Lönnerfeldts Franziska och Anna Lyons i sina olika roller är både smittsamt utlevande och däremellan sårigt självutlämnande. Viveca Dahlén har väl aldrig tidigare laddat en scengestalt med så mycket självironisk glöd. Bara hennes håruppsättning är värd biljetten. Med Josefin Ankarberg fullföljer Linus Tunström traditionen från Stefan Böhm med att engagera en av scenskolornas mest begåvade elever. Emil Almén uppträder nästan barfota över hela kroppen och skulle göra succé vid vilken tjejmiddag som helst. Fredrik Meyers drottning Kristina tillhör anakronismerna i pjäsen och hittar rätt i de flesta av sina uppenbarelser. Crister Olsson, som sedan länge tillhört ensemblen, visar att han går en ny vår till mötes som skådespelare. Och Aksel Morisse demonstrerar i rollen som Freud att han är en fena på runda ord. När han inte far omkring som ett torrt skinn, så att scenografen Karin Dahlströms väggar av spånplattor nästan bågnar.
Uppsala stadsteaters Franziska kommer säkert att väcka en hel del reaktioner. Ingen lär i varje fall lämna föreställningen likgiltig. Vem var det som sade att Uppsala var en idyllisk och småskalig landsortshåla? De sju milen till Stockholm kan vi glömma.

Stadsteaterns Franziska utmanar likgiltigheten

Ingenting i Uppsala kommer att förbli sig riktigt likt efter Stadsteaterns torsdagspremiär på Frank Wedekinds skådespel Franziska, skriver Bo-Ingvar Kollberg.