Stadsteatern ger: Låglöneteater

När skådespeleriet drar i gång dröjer det inte länge förrän publiken skrattar igenkännande åt det pjäsens huvudperson går igenom.
Kunderna rusar fram med sina vagnar och vräker kläder åt höger och vänster, kläder som det stackars butiksbiträdet får hänga på plats igen. Den biträdande varuhuschefen ler brett och säger ²i det här företaget är vi som en enda stor familj². Kunder ska alltid mötas med ett leende, från det att de kommer upp för rulltrappan till dess att de lämnar butiken.

När applåderna har lagt sig samlar sig alla, ensemblen och publiken, i Teaterkaféet för att diskutera.
- Det där med leendet känner jag igen. Det gäller att se glad ut, även om man inte är det. Man kan säga att vi också får spela teater ibland. Är man arg eller trött så får man visa det i fikarummet i stället, säger Birgitta Westin som jobbar på Lindex.
Hon får medhåll av sina kolleger runt bordet.
- Så är det, men det känns ändå okej. Kunderna är viktiga, även om det förstås är jobbigt när de går till personangrepp, säger Hannele Broberg.
Att Stadsteatern bjuder in publik till repetitioner är ganska vanligt. Dessa så kallade referensgrupper bidrar med sina kunskaper och kan ha viktiga synpunkter på hur teatern skildrar deras verklighet.
Eftersom Barskrapad utspelar sig i USA, har det varit viktigt att få en inblick i hur situationen ser ut här hemma. Det är trots allt mycket som är annorlunda.

När författaren till boken Barskrapad, den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich, tog jobb som städerska, servitris och butiksbiträde upptäckte hon till exempel snart att lönen inte ens räckte till att betala hyran. I USA tvingas många ha två eller tre arbeten, för att över huvud taget få det att gå ihop.
- Så illa är det inte i Sverige. Lönerna är låga, men det går att leva på dem, menar Birgitta Broman från Lindex.
Hennes kollega Hannele Broberg fyller i.
- I Sverige kan vi dricka vatten eller gå på toaletten utan att behöva prata med chefen först. Dessutom tror jag att det finns fler vräkiga damer i päls i USA. Här är de flesta medelsvensson, och vi behandlar alla lika.

Även om jobbet tar på krafterna och lönen är låg så har de inga planer på att söka sig någon annanstans.
- De flesta kunder är jättetrevliga och det händer att vi får tårtor och andra presenter som en sorts uppskattning. Ibland får man agera psykolog när äldre damer berättar sina livshistorier. Sådant är bara roligt, säger Hannele Broberg.
- Vi har en otroligt bra chef och även om vi jobbar i en stor kedja så är vi engagerade i vår arbetsplats. Det här är vår egen lilla butik, förklarar Birgitta Broman.
De uttrycker dock en oro för att vi kan vara på väg mot en situation som i allt högre grad liknar den i USA.
- Utländska butikskedjor som etablerar sig i Sverige verkar ha svårt att hålla avtalen med facket, säger Birgitta Westin.
Pjäsens regissör Anette Norberg är inne på samma linje.
- Det som har överraskat mig under samtalen med referensgrupperna är att Sverige är ganska likt USA.

Genom att bjuda in olika yrkesgrupper till repetitionerna, får hon en unik möjlighet att kommunicera med publiken.
- Det är det vi vill, att få respons och se hur folk reagerar. Det är också viktigt för oss att nå dem som vanligtvis inte brukar gå på teater. Många andra pjäser handlar om borgarklassens tillvaro, och sådant kan vara svårt för publiken att ta till sig, förklarar hon.
Efter en knapp timme är fikastunden i Teaterkaféet över. Publiken lämnar Stadsteatern i samma grupper som de kom. Innan de går säger flera av dem samma sak.
- Jag har verkligen fått lust att se hela pjäsen.

Stadsteatern ger: Låglöneteater

När Upsala stadsteater bjuder in till öppna repetitioner av pjäsen Barskrapad anländer publiken i grupper. De flesta har arbetat under dagen, på Ikea, Lindex, Kapp-Ahl och andra butiker runt om i Uppsala. Nu har de kommit till teatern för att se sitt eget yrke gestaltas på scenen.