Stabil och traditionell standup

Babben Larsson, Adde Malmberg och Lennie Norman tillhör det gäng som en gång i tiden lade grunden till den moderna, svenska ståuppkomiken. Att se dem tillsammans på samma scen inger en sorts trygghetskänsla. Inte minst i en tid då det dyker upp nya oprövade ståuppansikten i parti och minut.
Babben är den tillbakalutade bondmoran med öbopondus, Adde den spattige sprattelgubben med Saddam Hussein-look och Lennie en riktigt elak liten näbbgädda med ruskig tajming. Under showen i Universitetsaulan kompletterade de varandra likt tre seriefigurer.

Lennie var först ut. Han knöt genast an till showens titel och beskrev hur livet efter 50 gestaltade sig (ju mindre hår man får på huvudet desto mer får man i näsan). Han gav också hjärtevärmande men skrattframkallande exempel på hur hans far, den folkkäre pianisten och underhållaren Charlie Norman, lyckades behålla sitt stora sinne för humor även då han låg på sjukhus med tarmcancer.
Lennies framåtlutade position och snabba fotarbete stod i bjärt kontrast till Babben Larssons mer lediga stil. Även hon utgick från ålderstemat och gav flera hysteriska exempel på att 40-årskriser faktiskt är snäppet värre än 50-årskriser. Det fanns en svacka i mitten på hennes första nummer men hon spottade upp sig rejält efter hand.

Adde å sin sida, utnyttjade det effektiva retoriska knepet att först framstå som lite trevande och tafflig för att sedan successivt ta mer plats och slutligen äga hela aulan med hjälp av ett yvigt kroppsspråk och riktigt rappa skämt. Han stod också för några av kvällens bästa vardagsobservationer, en sorts igenkänningskomik som nästan alltid inleds med den klassiska ståuppfrasen "Har ni tänkt på en grej?".
Den pråliga och högtidliga Universitetsaulan utgjorde en märklig inramning för den folkligt fräcka ståuppkomiken. Lundensaren Adde blev till och med så tagen av atmosfären att han vände sig upp mot aulans respektingivande tak och uttryckte sin vördnad för Torgny Segerstedt.

Frånvaron av brölande kroggäster och klingande ölglas förde dock det goda med sig att publiken kunde hänga med i varenda liten ordvändning och även uppfatta de intelligenta finurligheter som fanns inkilade mellan asgarven.
I stället för chocker och effektsökerier koncentrerade sig trion på att framföra en stabil och traditionell standup, baserad på ett kvalitativt humormaterial. Och de gjorde det med ålderns rätt.

Stabil och traditionell standup

Tre av ståuppkomikens förgrundsfigurer kompletterade varandra likt seriefigurer när de framkallade skrattsalvor i en allvarstyngd aula, skriver Björn Lövenlid.