Den är både aktuell och dagsaktuell, Thommy Berggrens uppsättning av Molières klassiker Tartuffe med premiär i lördags kväll. Där finns anspelningar på både den nyss överståndna finanskrisen och rapporteringen i dagarna från revolutionens Kairo. Inte heller lämnar detta familjedrama i lyx och överflöd därhän senare års ifrågasatta konsumtionsideal. I scenografen Anna Asps Parisvåning hänger kristallkronorna tätt och markerar välstånd med fortsättning i fondens stadsvy. Svårare har det varit att överföra det religiösa hyckleriet från franskt 1600-tal till vår tids och i varje fall västerlandets sekulariserade samtid. Thommy Berggren hittar ett vinnande grepp, när han gör en renodlad fars av hela härligheten.
Det fungerar alldeles förträffligt med Gunilla Nyroos som stämledare. Hon gör Dorine i uppsättningen, den listiga, frispråkiga och slagfärdiga hushållerskan, en i teaterhistorien vanlig roll med någon ur tjänarstaben som till slut blir allas överman. Nyroos är föreställningens rivjärn, alltigenom magnifik medan hon svär, gormar, och blåser på i sin avväpnande fräckhet. Hennes oemotståndliga handlag såväl med alexandrinerna som med rimmen hör hemma i den högre skolan. Frågan är om hon inte också är den första talangfulla coach som förekommit på en scen. Och det i en pjäs från 1664. I varje fall är det i den funktionen hon peppar husets dotter Mariane, utmärkt gestaltad av Marie Robertson, att stå emot pappa Orgons planer på att gifta bort henne med Tartuffe.
Titelgestalten är själva inbegreppet av en hycklare, skenhelighetens och dubbelmoralens hantlangare. Förra gången jag såg Johan Rabaeus i rollen var på Dramaten för elva år sedan. Då var han en narcissistisk skälm med vällustiga böjelser. Den här gången låter regissören honom visa fram sin liderlighet ännu mera. Och Rabaeus har inte haft någon svårighet att följa instruktionerna i förförelsescenerna. Det är heller inget fel på gudsnådeligheten som återges med säkert handlag. Men samtidigt förstärks också, eftertryckligt återgivet hos skådespelaren, det sociala motivet hos Tartuffe i dennes revanschbegär. Det är alltså inte helt utan bitankar Thommy Berggren skridit till verket.
Mirja Turestedt skapar i rollen som Orgons nya fru Elmire med sitt svala manipulerande en verkningsfull relief åt Tartuffes heta åtrå. Familjeöverhuvudet Orgon själv görs med homoerotiska övertoner och överdådigt frimicklartycke av Dan Ekborg. Gunvor Pontén har god hand med sin bigotta Madame Pernelle, Niklas Falk återger övertygande förnuftets representant med sin Cléante och Henrik Johansson som fästmannen Damis har en dråplig scen med Mariane i ett avsked som aldrig vill ta slut. Att fifflandet ingår i varje samhälles blodomlopp är pjäsens dystra besked till publiken. Men det står man gärna ut med, när det som här förmedlas av en ensemble på sprudlande humör.