Förra året gjorde den litauisk-amerikanska regissören Yana Ross en egensinnig och alldeles lysande uppsättning av Tjechovs ”Onkel Vanja” på Uppsala stadsteaters stora scen. En djärv klassikertolkning som gick rakt in i vår klimatkrisande samtid och som trots en viss infallsrik spretighet kändes fullständigt helgjuten. Nu, knappt ett år senare, är Ross tillbaka med ännu en uppsättning på samma scen. Denna gång med en dramatisering av Bulgakovs samhällssatiriska roman ”En hunds hjärta”. Och det kan lika gärna sägas med en gång: Den här gången har det inte blivit riktigt lika lyckat. Om ”Onkel Vanja” var rik och mångbottnad har ”En hunds hjärta” snarare blivit yvig och märkligt endimensionell.
Det hela utspelar sig i Uppsala i en inte alltför avlägsen framtid. Vi befinner oss i professorns (Anna Carlson) jättelika lägenhet, i vilken hon utför de mest vedervärdiga operationer och transplantationer. Utanför fönstret hörs högerpopulisternas främlingsfientliga mummel. I denna dystopi tycks flyktingkatastrofen nått ett permanent tillstånd och Europa helt och hållet slutit sitt hjärta. Professorns experimenterande når en kulmen när hon lyckas operera in en bit av en mänsklig hjärna i en hunds kropp och på så vis skapa en blandning mellan människa och djur. Det oskyldiga djuret, i första akten spelad av en livs levande hund (djur på scen blir dock sällan mer än billigt publikfrieri), blir i andra akten till en oborstad människobest som snart förs med av de fascistoida vindar som drar genom landet. Och sensmoralen blir genomskinlig med en gång; det är inte djuret utan människan i denna varelse som vi bör frukta.
Yana Ross har här varit mycket mån om att skapa politisk och samtidskommenterande teater. Filmsekvenser som visar människor på flykt återkommer genom föreställningen och den ultranationalism som snart sagt finns överallt i Europa är den fond mot vilken uppsättningen utspelar sig. Resultatet har dock blivit en föreställning som på samma gång känns övertydlig och luddig, som skriver publiken på näsan samtidigt som den inte riktigt tycks veta vad den vill. Även tonen i föreställningen spretar betänkligt, från det formmedvetet konstnärliga till det stundtals nästan buskisaktigt komiska. Absolut, uppsättningen har sina poänger. Mathias Olsson är lysande som primitiv hundmänniska och i sig själv värd en biljett. Men på det hela taget är detta en föreställning som mer än något annat känns, ja, märklig.
Fast det är klart, hellre märkligt än tråkigt.