Splittrat men uttrycksfullt

Firandet har redan börjat. Upsala stadsteater är ute i god tid inför jubileet nästa år, då inte bara Fyrisstaden utan också hela vetenskapssamhället uppmärksammar 300-årsminnet av Carl von Linnés födelse. Scenografen Gunnar Ekman har omskapat Lilla scenen till ett mellanting mellan sommarvistet i Hammarby och trädgården vid Svartbäcksgatan. Det är svårt att tänka sig en mera intagande inramning för den tidsresa som bjuds. Det är 1760-tal och publiken befinner sig i Blomsterkonungens hägn. Själv är han i öppningsscenen sin vana trogen på resa. Därför blir det några av Linnés barn som får visa vägen till en värld i vilken dåvarande professorn i medicin var som bäst i färd med att upptäcka, examinera, systematisera och skriva vetenskapliga rapporter och reseskildringar om ett Sverige som i likhet med det övriga Europa hade fått upp ögonen för naturens skatter. Även om de tre syskonen Carl, Lovisa och LisaStina delar någorlunda jämnt på utrymmet ligger dock tyngdpunkten hos den sistnämnda i detta drama om nyfikenhet, utbildning, forskning och ett samhälle där könstillhörigheten avgjorde vem som fick studera vidare. Marie Öhrn har skrivit pjäsen Krasseblixtar och hon är också regissör för denna familjeföreställning om en begåvad ung kvinnas försök att bli sedd och accepterad i en huvudsakligen oförstående omgivning. Samma tema har Ann Granhammers nu i vår utgivna roman Den indianska krassens blickande. Både pjäs och bok har tagit fasta på LisaStinas upptäckt en kväll i skymningen av ett egendomligt ljusfenomen med blixtar från de om dagen i gult och rött lysande men nattetid helt svarta krasseblommorna i rabatten. Men medan Granhammer återskapar livsvillkoren och stämningarna kring vårt lands mest berömda naturvetenskapsman där denne själv lade beslag på det mesta av syret, anslår Marie Öhrn i sin pjäs betydligt lättsammare tonfall. Det har också blivit en föreställning där Lotta Melins koreografi fått en inte oviktig plats i framförandet. Till detta kommer de inlagda sångerna och Per-Åke Holmlander i rollen som Linné med sin del av dialogen överflyttad till en tubas mäktiga tonspråk. Iscensättningen berättar om familjen Linnés vardagsliv med plikter, måltider, trädgårdsskötsel men också lekar och lektioner i botanik. Syskonen gnabbas, gör upptäckter tillsammans, spanar på faderns spännande manliga studenter men saknar också Floras överstepräst alldeles väldigt. Maria Antoniou i rollen som mor SaraLisa visar både prov på sin dokumenterade stränghet men funderar även dessemellan på om inte LisaStina med sin begåvning vore värd ett bättre öde än att få nöja sig med att bli bortgift. Föreställningen ger de olika scenerna med måltider, underhållet av odlingarna och avbrotten för förströelse gott om plats vilket betyder att det vackra scenrummet fylls med innehåll. Däremot innebär de utspridda skeendena att det episka flödet blir aningen otydligt och därmed vagt i konturerna. Man vänder sig i första hand till elever i grundskolans årskurser fem och sex och om lärarna ger sig tid att en smula berätta om Carl von Linné och dennes familj innan besöket, får den unga teaterpubliken en stomme för upplevelserna, som säkert inte är i vägen. Desto mera kraft kan man efteråt ägna åt det pedagogiskt välformulerade teaterprogrammet. Det blir tillräckligt mycket ändå av teaterns alla uttryck och skådespelarnas insatser att fundera över under uppsättningens gång. Vem är denne Carl till exempel? Den frihet han talar om, handlar det i själva verket inte mest om att smita undan och slappa? Trots att han kittar fönstren till drivbänkarna så det står härliga till. Martin Halland har fått rollen på sin lott och laddar den med flera innebörder. Hur pass avundsjuk är han egentligen på sin mera försigkomna syster och är det ledsen han är mot slutet? Så kan man också närma sig Inga Onns Lovisa, en underfundig blomma hela hon som hämtad från Elsa Beskow. Lite arg är hon också över att behöva passa upp på sin slashas till bror. Och Astrid Kakulis LisaStina. Vad händer om man är så klok och mogen och dessutom vågar tro på sig själv? Blir man inte mobbad då? Se där några frågor att ställa till den här föreställningen som ibland har flera likheter med en dröm, av och till är rena lektionen i historia och botanik och dessemellan ger atmosfär och åskådlighet åt ett familjeliv med busiga syskon som kan utspelas lite var som helst. Att det blixtrar och dundrar som vid ett riktigt åskväder går naturligtvis inte att undvika i en pjäs med det här namnet. Inte heller att ljussättaren Anders Ekman fått visa vad han kan. Men också Susanne Åberg, maskör och perukmakare, förtjänar att bli ihågkommen i en uppsättning där inte bara indiankrassen lyser utan också de teatrala verkningsmedlen. Det är alltså inte där man skall leta orsaken till det något splittrade helhetsintrycket.