Det börjar redan i foajén. Publiken står och väntar, som vi tror på att bli insläppta i salongen. Men så drar långsamt, först nästan omärkligt, spelet igång. Det visar sig att vi alla, även skådespelarna, väntar på att de sista gästerna ska anlända. Vi går fram till fönstren och spanar. Och mycket riktigt; där kommer de, springandes över Kungsgatan mot teatern, med pälsar, ryssmössor och klotgrillar. Nu kan äntligen festen börja.
Dessvärre är det inget vidare muntert kalas vi blivit bjudna på. Det är ett utdrag, ett splitter, av Anton Tjechovs karaktärer vi hamnat i sällskap med. Och det är allt som oftast ett rätt så deprimerande umgänge. Här dock presenterade i en närmast sorglöst uppbruten och glatt experimenterande anda. Scener spelas parallellt och publiken kan röra sig fritt mellan de olika rummen och de varierande skeendena. Det är en slags interaktiv, rörlig och levande teater där allt verkar skapas spontant i nuet. Men egentligen är det hela imponerande noga planerat. Det slutar med att alla, även vi i publiken, bjuds på middag. Soppa och rödvin. Och självfallet, det är ju trots allt Tjechov, en och annan pistol som smäller av.
Ska man välja en av de klassiska dramatikerna att hacka sönder på det här sättet är Tjechov ett välfunnet val. Hans pjäser bygger inte så mycket på intrig som på stämning. Faktum är att det här hopkoket inte skiljer sig så särkilt mycket från upplevelsen av en traditionell Tjechovuppsättning. Karaktärerna samtalar, filosoferar, grälar, lider av tristess, är deprimerade, längtar bort. Precis som vi är vana vid, med andra ord.
Men självfallet är inramningen unik. När det är som bäst skapas en närhet till spelet och avståndet mellan skådespelare och publik bryts ned på ett befriande sätt. När det är som sämst känns teaterleken mest som en improvisationsövning från, säg, Skara skolscen. Tyvärr är det också på tok för långt, den inledande fascinationen över det spännande formatet lägger sig efter en stund.
Så även om Splitter är en uppiggande och ovanlig teaterupplevelse, som man absolut bör ta chansen att se, så är det övervägande intrycket att det är en föreställning som fungerar bättre i teorin än i praktiken.