Harvey Fiersteins tredelade helaftonsföreställning ”Torch Song Trilogy” fick en successiv och oväntad succé på Broadway i början på 1980-talet. 1984 hade pjäsen premiär på Stockholms stadsteater, då med Krister Henriksson i rollen som dragshowartisten Arnold, och blev även här en stor publikframgång. Då, för tjugo år sedan, var historien om den homosexuelle Arnold, hans utdragna kärlekshistoria med Ed, hans kamp för att få adoptera ett barn, betydligt mer laddad än idag. Vi har tack och lov, åtminstone här i Sverige, kommit en bit sedan dess.
Jag tror dock inte att Fierstein, och inte heller Tony Kushner med ”Angels in America” några år senare, ville skriva några specifika sakfrågepjäser. Vad Fierstein och Kushner gjorde för bögarna var i stort sett samma sak som Ibsen hundra år tidigare gjort för kvinnorna. Precis som Ibsen lät allmänmänskliga problem gestaltas av kvinnor, lät Fierstein och Kushner homosexuella män spela huvudrollerna i de stora berättelserna om kärleken och döden. Och det var detta, att en kvinna eller bög kunde representera människan med stort M, som var det verkligt radikala.
Det är givetvis denna allmängiltighet, inte det historiskt politiskt specifika, som gör att en pjäs överlever och blir en klassisker. När Stockholms stadsteater tog upp det stora aidseposet ”Angels in America” häromåret blev det uppenbart att dramat inte nötts nämnvärt av tidens tand. Kushners pjäs kommer alldeles säkert att leva kvar som en av teaterhistoriens verkliga mästerverk. ”Torch Song Trilogy”, eller ”Arnold” som den alltså heter på svenska, har inte klarat av tidens gång riktigt lika bra. Den känns idag aningen daterad, lite för tidspecifik. Med det inte sagt att den skulle vara ospelbar. Det är fortfarande ett dugligt stycke dramatik.
På stadsteatern har pjäsen formats till tre skärvor ur livet för publiken att spegla sig i. Över scenen hänger en jättelik snedställd spegel som skänker spelet en ytterligare dimension. I andra akten har samtliga roller tilldelats en porträttlik docka av sig själva att vidga spelet med. Ännu en spegling. Ändå blir föreställningen stundtals rätt så endimensionell och helhetsintrycket ojämnt. Behållningen är Rikard Wolff, som gör sin Arnold ömsint, liksom lätt, sårbar men samtidigt bitskt sylvass. I fyra timmar bär han den här föreställningen. Det är en storartad prestation.