Spänningsladdad scenkamp om revir

När de stora institutionerna bromsar upp inför sommaren är det dags för scenskolorna att visa sina slutproduktioner. Dramatiska institutet har den här våren hyrt in sig hos olika fria teatergrupper och en av spelplatserna är Teater Giljotin vid S:t Eriksplan i Stockholm.På denna scen ges t o m maj månads slut Edward Albees numera klassiska enaktare Zoo Story. Det är en pjäs med kontaktlösheten människor emellan som övergripande tema och om den amerikanska drömmen om frihet och oberoende.Här visar fyra elever prov på sitt teaterkunnande: regissören Niclas Pajala, scenografen och kostymskaparen Victoria Lekander, Helena Andersson som är maskör och Elisabeth Larsson som svarar för ljusdesignen. Alla har lämnat sina avtryck i föreställningen allt­ifrån det frånstötande lätt flottiga, otvättade året hos lodisen Jerry till den genomtänkta ljussättningen som effektfullt hjälper till att framhäva rytmen i handlingen.Victoria Lekanders scenbild med ett par halvcirkelformade parkbänkar utgår från miljön i pjäsen som är Central Park i New York. Men därutöver rymmer scenografin också tydligt markerade stolpar eller kolonner som för tankarna till gallret som skiljer människorna från djuren på zoo. Annars är det här en föreställning som ofta överskrider gränserna mellan sådant som brukar hänföras till den animala sfären och livsmönster och beteenden som gärna förknippas med en utvecklad civilisation.Regissören Niclas Pajalas växlar i sin instudering mellan dessa plan. I det möte mellan två män som utgör pjäsens handling styrs spelet för det mesta av drivkrafter på en primitiv, om man så vill djurisk och basal nivå. Vad kampen gäller är inte så lite konkurrensen om ett revir. Och det är såväl instinkter och lustar som råa drifter som styr den maktkamp som kommer till stånd.Men därutöver kan den här föreställningen också sägas synliggöra två människotyper, en inåtvänd och en utagerande, och dessa bägges sätt att förhålla sig till sig själva och varandra i sådant som har med kontaktbehov, närhet och personlig integritet att göra.Manligt samtalDen ene av dem heter Peter och är välbeställd bokförläggare och familjefar. Han har dragit sig undan till en otillgänglig del av parken för en stunds läsning i ostördhet. Det är där han blir uppsökt av den udda existensen Jerry, vilken forcerar alla hinder och skamlöst tränger sig på i en närmast desperat kontaktlängtan. Under samtalets gång avslöjas åtskilligt om de bägge männens privatliv. Men ännu viktigare är de bindningar och spänningar som kommer till synes i takt med att i varje fall Peter öppnar sig för den andres inviter.Just den emotionella laddningen får stort utrymme i den här föreställningen. Där ingår både misstro, aggressioner, fientlighet och förakt. Och inte minst en tydlig homosexuell dimension som får handgripliga uttryck. Men samtidigt har regissören heller inte försummat att ge plats åt den uppgivenhet och det självhat som styr åtskilligt av Jerrys agerande.Dov förtvivlanEdward Albees pjäs har många bottnar och Niclas Pajala låter flera av dem delta i handlingen utan att för den skull någon dominerar över de andra. Den övergripande grundstämningen kan närmast beskrivas som en dov förtvivlan i en kärlekslös värld. Möjligen har den gestalt som vanligtvis brukar förknippas med medelklassvärderingar, Peter i pjäsen, vid det här tillfället fått en mera alldaglig framtoning. Det är inte så mycket sin samhällstillhörighet han värnar om som ett behov av ett eget territorium och ett privat område för att skydda det egna jaget.Sedan kan man naturligtvis fundera en smula över huruvida de bägge personerna i dramat i själva verket är två sidor av en och samma människa. Uppsättningen håller också för en sådan tolkning och i den bemärkelsen handlar den tragiska avslutningen om omöjligheten av att på en och samma gång härbärgera så många motsägelsefyllda och inbördes oförenliga känslor och behov.UppgörelseI den uppgörelse som kommer till stånd på scenen gör Fredrik Hammar den från början hämmade men mot slutet mot sina framvällande inre impulser försvarslöse familjefadern Peter. Det är en rollgestaltning som kanske framför allt genom sin tafatta vilsenhet mycket effektivt håller spänningen vid liv och bidrar till att utgången av denna envig så länge förblir en öppen fråga.Hos Sunil Munshis provokatör Jerry lyser ensamheten med full kraft från allra första stund. Det är också denne Jerry som anger på vems villkor kommunikationen fortskrider. Därmed blir han uppsättningens stämledare och den som driver handlingen framåt. Samtidigt formulerar hans agerande nog mest av allt en utsaga om ett liv som blivit för svårt att leva. Sunil Munshis har särskilt god hand med de många känslokasten som förser rollen med denna tvetydighet.Högst sevärtPrecis som på zoo, så också bland människorna är Edward Albees kanske viktigaste ärende med sin pjäs. Niclas Pajala har en del förbehåll och några tillägg att komma med. Men i grunden delar han nog sin dramatikers uppfattning om fallgroparna i alla mänskliga möten. Även om han gör det på sitt eget och högst sevärda sätt.