Med monologen Vit, rik, fri gör Stockholms stadsteater ett slags förstudie inför nästa års uppsättning av Aischylos Orestien. Skådespelaren Ann Petrén tar avstamp i Orestien, men fokus riktas enbart på Klytaimestra, en roll som hon också spelar i kommande uppsättning.
Monologen är specialskriven för Ann Petrén av regissören och dramatikern Christina Ouzounidis från Teatr Weimar i Malmö.
Pjäsen är ett 2000 år för sent försvarstal, placerad i nutid. Den kretsar kring maken kung Agamemnons hemkomst från kriget då Klytaimestra mördar honom som hämnd för att han offrat deras dotter Ifigenia till gudarna.
Klytaimestra är vit, tillhör det segrande folket och är fri eftersom hon inte är slavinna. Samtidigt som hon inte har någon rösträtt och är fångad i en patriarkal struktur där maken är hennes överordnad. En maktordning Ouzounidis vrider och vänder på många gånger om liksom i jakten på skuld eller avsaknad av ansvar. Naturligtvis med ”långa bollar” hänsyftande på dotterns död. Det är en intressant diskussion, som ibland nästan slår knut på sig själv.
Ann Petrén byter infallsvinkel lika ofta som de många glasögonparen vid det självbespeglande gigantiska spegelglaset. Hon plockar, provar argumenten som korsar och genskjuter varandra. Byter sida. Liksom skuldfrågan och möjligheten till val, den skenbara, påpekar texten med all tydlighet.
Jag kan inte undgå hur Pirandellos pjäs 6 roller söker en författare, som också i mångt är en diskussion om teater, genomkorsar väggarna och träder fram också här. Det faktum att Klytaimestra för evigt är låst till sitt öde, av att ha förlorat sitt barn och mördat sin man. Ett drama som spelats genom årtusenden och fortsätter så genom tiderna oföränderligt. Såsom vi i mångt är låsta vid våra val och positioner. Men för en gång skull får Klytaimestra nu chansen att rättfärdiga sig, förklara sitt illdåd.
Gott så – med en formidabel Ann Petrén som hennes ställföreträdande språkrör, lågmält välregisserad av Christina Ouzounidis. Även om jag gillar Petrén bättre, i rollen, som bitter gammal hagga, för att uttrycka mig krasst, som hon ofta får spela. Här är hon sval, klädd i guldbeige och överklassig. Eller man skulle också kunna uttrycka det så här, för att svänga med argumenten à la Ouzounidis: hon är behärskad, argumenterande och civiliserad samtidigt som det bakom den polerade fasaden lurar en mörderska. Just den tanken bli rätt läskig att närma sig och skapar ytterligare dimension till dramat och detta ytterst planlagda mord.