Sorglös drömtillvaro som livar upp

Krympande snötäcke och krokus i rabatten brukar vara tecken på att vintern är på väg bort. Där är vi inte ännu. Upsala stadsteater går händelserna i förväg i den i går kväll på Stora scenen premiärvisade uppsättningen av William Shakespeares drama Som ni vill ha det. För här råder rena aprilvädret med en handling som kastar sig från lågmäld eftertänksamhet till de mest dramatiska förvecklingar man kan tänka sig och snabbt tillbaka igen. Och med känslor som växlar från dystraste uppgivenhet till himlastormande lycka. Regissören Carl Kjellgren har tagit fasta på allt vad pjäsen rymmer av kontraster och motsatser och bjuder in publiken till en känslomässig bergochdalbana som heter duga. Omsvängningarna duggar tätt, förväxlingarna och rollspelen byter plats med varandra. Och aktörerna får visa prov på allt vad de äger av förmåga till in- och utlevelse, mimik, röstresurser, musikalitet, spjuveraktighet och i några fall muskelstyrka. Som ni vill ha det är en pjäs om stadslivets förkonstling och lantlivets behag, om makt och maktlöshet, om lycka och sorg, om tvång och frihet men också om svårmod och livslust och inte minst om kärlek i ett otal skepnader. Det vill säga allt det som teater mer eller mindre brukar handla om i de flesta sammanhang. Möjligen dock inte så ofta som här med allt på en gång. Samtidigt har Carl Kjellgren skickligt utnyttjat allt vad dramat rymmer av lättsamheter till en lek med teatern själv och dess konventioner, uttrycksmedel och stilgrepp. Resultatet är en föreställning som gör publiken väl till mods. Den här uppsättningen förmedlar kanske inte så mycket av världsförklaring. Men desto mera av eskapader som det är lätt att ryckas med av, som gör en upplivad och som lämnar en behaglig eftersmak i själen. Just sådana upplevelser som kan behövas när kylan biter och vintern aldrig riktigt verkar vilja ta slut. Ilkka Isaksson har skapat en scenografi som inledningsvis medger smidiga scenbyten mellan familjen de Boys kreaturbaserade lantegendom och hertigens hov med dess tydligt markerade symboler för makt och despoti. Men sedan är det Ardenskogen som gäller med grova trädstammar, en liten slänt och en ljussättning signerad Mats Öhlin som anger himlens färg och dygnets timmar. Och där är det mycket som står på spel, ett helt hertigdöme, hotande dödsdomar, framtidsutsikterna för ett helt koppel av unga människor och kanske också frågan om livets gåta. Det sista har en vältalig företrädare i Gustav Levins melankoliske filosof Jaques, vars inflytande på helhetsintrycket regissören dock tonat ner en smula. Varken hans civilisationskritik eller desillusionerade livskänsla får någon avgörande tryckstyrka den här gången. En stunds nyttig hjärngympa är det likafullt. Mest är det dock samspelet mellan Vanna Rosenbergs Celia och Pia Örjansdotter som hennes kusin Rosalind som tilldelats huvudaccenten på scenen. Med komeditonen i spelstilen är det inledningsvis inte helt lätt för Örjansdotters Rosalind att hålla jämna steg med den i lättsamma utspel mera rutinerade Rosenberg. Balansen dem emellan blir dock bättre efter hand, och när Richard Forsgrens Orlando tar över uppgiften som Rosalinds viktigaste motspelare är problemet utagerat. Rosalinds uttolkare visar sig här äga rent virtuosa utförsgåvor hur man håller en man på halster. Inte ens på Shakespeares tid hade karlslokarna det särskilt lätt. Men Örjansdotter skall hållas räkning för att hennes övertag just har den sortens filurladdning som omöjliggör att det kan misstolkas. Över huvud taget har Carl Kjellgren tempererat sin uppsättning med en rejäl dos ömsinthet, medmänsklighet och värme som varken blir fadd eller känns påklistrad. Det finns gemyt så det räcker och blir över i en föreställning som emellanåt inte försummar att ens driva en smula med sig själv. Det enda undantaget är möjligen narren Probas avspisning av sin rival William som bygger på att Proba sparkar nedåt. Anders Nyström är ett kärt återseende på Stadsteatern, där han i rollen som den trofaste Adam har vanan inne att göra entré ridande på någons axlar. Förra gången var i Sven Delblancs Prästkappan. Medan Richard Forsgrens Orlando utvecklas från råbarkad sälle som litar till muskelstyrkan till en mot slutet rådig och förfinad hovman, genomgår även Nicholas Olsson som brodern Oliver en förändring från hånfull översittare till ett betydligt stillsammare sinnelag. Här uppstår samma skillnad som mellan den rättmätige hertigen och dennes tyrann till bror. Göran Engman gör bägge rollerna och lyfter därmed fram möjligheten att tolka dessa bröder som beståndsdelar inom en och samma person. Kanske som ett strängt överjag som håller övriga delar hos sig själv under hårdast möjliga kontroll. Livet i Ardenskogen framstår i en sådan belysning som varje människas längtan undan all tillgjordhet och förkonstling och efter lust och lycka. En högst legitim flyktmekanism som har med dagdrömmarna att göra. Med Robin Kellers Silvius drivs parodin med de teatrala uttrycken till sin spets. Han är vid ett tillfälle nog det ledsnaste i fåraherdesväg som en teater någonsin skådat. Tytte Johnssons Audrey och Sarah Maya Jacksons Phebe har fint väderkorn på fotfolkets villkor i scener som kommer folklustspelet nära. Det gäller också Crister Olssons ståtliga uppenbarelse som fåraherden Corin med imposant kindskägg. Dan Johanssons samspel i rollen som narren Proba med såväl Corin som med de övriga går heller inte av för hackor. Och Kaj Ahlgren och Peter Eriksson täcker upp och stöttar i ett flertal roller. Eriksson bland annat som framgångsrik sångsolist. När det gäller musiken har Carl Kjellgren gjort ett fynd med den trio välsjungande unga män som också deltar. Det skulle knappast skada med lite mer av Ardenskogens frihetsrike hos oss i alla vår dagliga tillvaro. En sorglös anarki av det slag som råder här gör livet tvivelsutan lättare att bära. Så varför då tveka att bege sig dit. När detta drömrike nu ligger så nära.