Sorgespelet blir ett själsdrama

När man först kliver in i Intima Teaterns salong kan man lätt luras till att tro att det är en traditionell Fröken Julie man snart ska få se. Rekvisita och scenografi står teaterklyschigt uppställt. Midsommaraftonsbrisen luftar lätt gardinerna framför det öppna fönstret. Spelplatsen är redo för Strindbergs välkända klass- och könskampsdrama. Men så kommer en scenarbetare in på scen (innan spelet ens hunnit börja) och plockar bort stolarna, bordet, fönstret och den midsommaraftonsfladdrande gardinen. En snudd på övertydlig bild av den dekonstruktion av dramat som nu är på väg att ta sin början. In på den tomma scenen kliver Anna Pettersson, ställer sig på sin tejpmarkering och spelet kan börja.

För detta ska givetvis inte bli ännu en naturalistisk Julie. Pettersson har här helt andra intentioner. Hon spelar själv alla rollerna, står för regin och regisserar också sig själv som skådespelare under spelets gång. Det är inte bara en dekonstruktion av Strindbergs pjäs, utan lika mycket en dekonstruktion av teaterföreställningen som sådan, som Pettersson här på ett sinnrikt sätt genomför. Pettersson följs hela tiden av kameramannen Max Marklund vars både liveupptagna och förinspelade filmsekvenser projiceras på den filmduk som fungerar som fondvägg. Med hjälp av en mikrofon och en effektlåda kan Pettersson loopa sin egen röst och på så sätt skapa över- och understämmor till sig själv att spela mot. Det uppstår ett slags multiexponering som skänker föreställningen en intressant komplexitet.

Pettersson gör här, ofta med pjästexten i hand, en kritisk motståndsläsning som stretar emot och ifrågasätter den, åtminstone för vår tid, absurda logik som tvingar Julie mot det oundvikliga slutet, mot rakkniven. De repliker hon själv inte vill uttala ger hon till publiken. Föreställningen tar närmast formen av en kamp mellan Pettersson och pjäsen. Vem ska, för att tala Strindbergsspråk, visa sig vara ”den starkare”? Genom att förlägga samtliga roller inom en och samma människa förvandlar Pettersson Strindbergs naturalistiska sorgespel till ett inre själsdrama. Det är en djupt originell tolkning, tänkvärd och inte sällan väldigt rolig. Anna Pettersson visar än en gång vilken egensinnig scenkonstnär hon är.