Sorgearbete i förskott

Det mest kända exemplet på ett drama där personerna själva vill ha ett ord med i laget är Nobelpristagaren Luigi Pirandellos Sex roller söker en författare, från 1921. I Peter Kihlgårds pjäs Cinéma Vérité, som sänds av Radioteatern i morgon kväll, fredag, gör gestalterna i en pågående roman uppror mot författarens allsmäktighet och de öden och livsbanor de måste underkasta sig. Öppningsscenens tunga steg i trappan i ett hyreshus är inledningen till en kidnappning av upphovsmannen. När denne bundits med tejp och rep och försetts med en ögonbindel sätter ett skeende i gång som rymmer både hämndkänslor och misshandel. Leif Andrée gör Lasse i romanen under arbete, medan Kicki, det andra namnet i den planerade bokens titel, är anförtrodd Lina Englund.

Särskilt Leif Andrée låter tillmälena och brutaliteterna hagla över den stackars paketerade författaren. Med hårda snärtar i replikerna ger han röst och nävar åt någon som känner sig både utskämd och kränkt. Samtidigt får lyssnaren i olika mellanspel ta del av händelserna i romanen. Det är författaren själv, som fungerar som berättare. Men efter hand tar romanfigurerna över allt mera av utrymmet i pjäsen. I det yttre skeendet färdas det sedan 25 år sammanlevande paret Kicki och Lasse i en hyrbil från Arlanda mot Stockholm. Det är vår i luften, erotiken finns med som en understämma och det gör även den beledsagande musiken av Benneth Fagerlund och Mats Ronander.

Ytterligare en medverkande i dramat är akademiledamoten och författaren Birgitta Trotzig. I ett essäavsnitt deklarerar hon sin syn på det outgrundliga livet, på människan som ett mysterium och redovisar även den grundsyn som kommer till uttryck i hennes eget författarskap: att gå till strid mot allt som är förenklingar och yta och detta utifrån en livshållning av permanent protest. Att detta också är Kihlgårds egen ståndpunkt är lätt att se. Och nog är det den som de bägge romanfigurerna bekänner sig till, när de känner sig alltför styrda och låsta av diktarens skapande fantasi. Till en del handlar det om ett försök att undgå att dela författarens svartsyn på tillvaron. Till en del också om att slippa vara med om snedsprång som har att göra med författarens personliga erotiska böjelser.

Men allra mest är hela kidnappningsaktionen styrd av dödsskräcken som Kicki och Lasse delar och som har att göra med den förstnämndas cancersjukdom. Det är ett tema som Kihlgård utvecklat bland annat i romanen Serenader, som kom 1998 och till vilken den här pjäsen har flera kopplingar. Här finns en förklaring till den desperation som utgör pjäsens viktigaste resonansbotten och som inte minst Leif Andrée aldrig släpper helt ur sikte i sin säkra och sensibelt genomförda rolltolkning. Vad pjäsen i hög grad berättar om är ett sorgearbete i förväg och en saknad i förskott, där samhörigheten på djupet mellan de här människorna framstår som ett centralt livsvärde. Och även om Lina Englunds Kicki intar en mera uppgiven attityd inför vad som väntar, finns där också en hörbar tveksamhet i hennes röst, som kanske inte handlar så mycket om författaren som om en i tillvaron inbyggd livsordning i stort. Att döma av den andfåddhet med vilken Peter Kihlgård själv till sist går in och avlyser dramat, är han själv inte oberörd efter denna duvning på liv och död.

Sorgearbete i förskott

Peter Kihlgårds radiopjäs Cinéma Vérité, som sänds i morgon, berättar med flera bottnar om en författares bestyr med sina egna romangestalter, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.