Sorg mitt i farsen

Jürgen Goschs iscensättning av Yasmina Rezas pjäs Le dieu du carnage hade premiär på Schauspielhaus Zürich 2006. 11-årige Ferdinand har misshandlat 11-årige Bruno så illa att två framtänder är hotade och nu möts de parisiska föräldraparen i en Montparnassevåning för att diskutera incidenten. Deras sociala fasad krackelerar snabbt. Michael Maertens spelade euforiskt och virtuost Ferdinands far, en advokat med mobiltelefon i fickan, medan Corinna Kirchhoff tolkade hans mor som en gråtande och spyende, men ändå dominant, förmögenhetsrådgivare. Den gången var den sociala skillnaden mellan paren uppenbar; Brunos föräldrar, framför allt den om Afrika skrivande modern Véronique, var mer fastlåsta i en foträtt humanistisk vänsterideologi.

När Rezas smått geniala komedi nu sätts upp på Dramaten med titeln Massakerguden i regi av Staffan Roos placeras den på Målarsalen, som om man inte riktigt trodde på publiksuccé. Dekoren är enkel: ett par stolar på vardera sidan om ett runt bord, belamrat med böcker; två öppningar i fonden och några kulissväggar med ränder i rött, grönt och gult; två buketter med vita tulpaner. Först mot slutet, sedan aktörerna pimplat rom, börjar golvet äntligen vridas runt. Till sist krossas också tulpanerna i den massaker i vilket spelet utmynnar.

Accentueringen är annorlunda än i Zürich, mest beroende på att man lånat in den utmärkte Johan Ulveson i rollen som Brunos far Michel. Få kan som Ulveson snurra runt som en gummiman och torka upp spyorna på golvet med en handduk under ena foten. Få kan som Ulveson visa den äkta frenesin i ett hopplöst reparationsprojekt: han plockar sönder och avlägsnar med en röd hårtork vatten ur advokatens mobiltelefon som dennes hustru kastat i ena blomstervasen. Dessutom fungerar han uppenbart som en katalysator för Kristina Törnqvist, som spelar Véronique, med vilken Michel lever i ett Strindbergsäktenskap. I sin röda tröja, fula manchesterjeans och blonda frisyr med för mycket henna blir denna Véronique ett kraftcentrum i iscensättningen. Såväl i sin förljugenhet och hysteri som i sina grova sammanbrott lyckas Törnqvist hitta den exakta balansen mellan att försvara och utlämna sin rollfigur. Törnqvist, som tidigare ibland verkat alltför sval, agerar här med imponerande energi och man kan rentav tala om hennes genombrott som komediskådespelerska.

Något svårare har Thomas Hanzon i elegant grå kostym, slips och halsduk i rollen som Ferdinands mobiltelefonerande pappa Alain och Anja Lundqvist som mamman Anette är nog alltför låst i sin sobert svarta elegans för att rollen riktigt skall få färg, även om de hysteriska utbrotten, som delvis tycks ha anorektiska orsaker, övertygar, i synnerhet när Anette nästan kräks på oss. Med sina Molière-, Lawrence Olivier- och Die Welt-priser och sin Tony Award är den 50-åriga Yasmina Reza idag en av världens mest uppburna dramatiker. Mest känd är Art (Konst, 1994), som iscensattes i Sverige först 1998, och såväl Gunnel Lindblom som Kia Berglund har tidigare tolkat Rezas pjäser på Dramaten. Ibland kallas hon orättvist för boulevardförfattarinna, kanske på grund av slagfärdigheten i replikerna, vilka Anders Bodegård beundransvärt återgett i svensk språkdräkt. Men affiniteten med Beckett, Pinter, Albee och Norén är tydlig, även om det existentiella djupet ibland saknas. Hemligheten bakom Rezas framgångar är dels att pjäserna alltid är rytmiskt strukturerade, nästan som musikstycken, dels att hon precis som Tjechov ger varje roll utrymme nog för en skådespelare att utmejsla karaktären på ett personligt sätt.

Sorgen finns där mitt i farsen, men den kan synas litet futtig. En tand vars pulpa måste skyddas med ett porslinsprovisorium, en fransk efterrättskaka som orsakar illamående, en Kokoschkakatalog som blir nerspydd och framför allt ett dråp på Michels och Véroniques dotters lilla hamster som Michel brutalt satt ut på gatan. Då är krigsguden Ares nära och Véroniques lögnaktighet avslöjas iskallt i ett telefonsamtal med dottern. I kraft av sin rysk-persisk-ungersk-judiska bakgrund har den verserade författarinnan auktoritet nog att med små täta nålstick perforera såväl fransk som allmäneuropeisk falsk artighet och välvilja. Ja, hon når längre än så: det som blottas i Massakerguden är den grundläggande brutalitet och det blinda försvar av den egna avkomman som frodas till och med hos den välbärgade medelklassen i de fina Montparnassekvarteren. Sönerna blir efter en kvart egendomligt frånvarande i föräldrakvartettens köns- och maktkamp, men skulden får de stackars småpojkarna bära. Barnen driver oss mot katastrofen, hävdar en av rollfigurerna.

I stället för att tröttas av gängse farsklichéer och vulgariteter kan den sofistikerade åskådaren nu iaktta sig själv på Målarsalen, medan den som hellre roar sig än engagerar sig kan ha lika roligt som på privatteatern.

Sorg mitt i farsen

Den sofistikerade åskådaren kan iaktta sig själv i Dramatens uppsättning av Yasmina Rezas Målarsalen, skriver Roland Lysell