Som bäst i det lågmälda

Det hela börjar mystiskt, med figurer i kåpor och masker, eldfacklor och suggestiv musik. Och så står han där, Magic Master Joe Labero, Sveriges kändaste trollkarl - välfönad, nyslingad, brunbränd och showen kan börja.

Med väloljade skämt, en manisk energi och en fantastisk publikkontakt vill Joe Labero ta oss med på en resa i tid och rum. Showens tema är det mytiska och magiska Tibet. Scenen består av ett mischmasch av magiska symboler - här finns yin och här finns yang, pentagram och hel del rökelse och exotism. Han kallar scenrummet "Templet". Och visst känner jag mig förflyttad i tiden. Till tidigt 1990-tal. Det är etnochict och folkloreflirtande. Ibland är vitsarna lika dammiga som den gamla mystiska boken från Tibet han läser ur. En man ur publiken fångar en nyckel som Labero kastar ut. När Labero pratar med mannen reser sig denne inte upp utan sitter kvar i sin stol.

Labero säger då: "Vad kort du är! Är du också asiat?" Det skämtet känns inte helt fräscht. I nästan varje nummer plockar han ut någon från publiken som på ett eller annat sätt får hjälpa honom i tricket. Oftast är det kvinnor, och han sniffar gärna lite i deras hår. Ofrivilligt lyckas han så trolla in oss i en tidsmaskin på en resa till tiden då Benny Hill stod för lördagsunderhållningen. Tack och lov att hans kvinnliga assistenter inte bara dånar under hans handpåläggning och viker sig tredubbla i små lådor, de har delvis också egna nummer.

I två timmar far Labero runt på scenen och bland publiken, med galen blick och uppeldat kroppsspråk. Han är en övertygande underhållare. Men de bombastiska Las Vegas-numren uteblir, budgeten verkar inte räcka till. De klassiska tricken, de lite mer lågmälda, med spelkort, rep och duvorna som plötsligt materialiseras framför våra ögon är de allra bästa. När han trollar bort tretton personer från publiken känns det mest som ett trick från roliga timmen, medan jag häpnade över sedeln som han hittade i citronen. Den hårdtränade fingerfärdigheten är något att imponeras över.

Som bäst i det lågmälda

Joe Labero bjöd på en ofrivillig tidsresa i Konserthuset, skriver Viktoria Hårdstedt.