När jag recenserade Jonas Hassen Khemiris roman Jag ringer mina bröder för ungefär ett år sedan skrev jag att boken, trots att den var mycket övertygande, inte var något mästerverk, att dess liksom prosadramatiska form behövde den sceniska gestaltningen för att nå sin fulla potential. Efter att ha sett Farnaz Arbabis iscensättning av Khemiris text på Stockholms stadsteater är det bara att konstatera att texten nu nått den potentialen, att den fått sin slutgiltiga form. Det är en iscensättning som hela tiden snuddar vid mästerverkets nivå.
Pjäsen, som tidigare alltså varit bok och även satts upp som pjäs på Malmö stadsteater (även då i regi av Farnaz Arbabi), bygger på den vid det här laget närmast världsberömda krönika som Khemiri skrev i DN i samband med Reva-debatten. En text där Khemiri i ett öppet brev till justitieminister Beatrice Ask föreslog att de två skulle byta skinn med varandra för en dag.
Pjäsen handlar om Amor, som efter bombdåden i Stockholm 2010 faller in i ett ständigt eskalerande tillstånd av paranoia. Han måste ringa sina bröder, uppmana dem att göra allt för att inte dra uppmärksamheten till sig. Lämna palestinasjalen hemma. Agera normalt. Men inte för normalt. De är ju alla nu, Amor och hans bröder, på grund av deras utseende och hudton, misstänkta självmordsbombare. De måste smälta in, får inte sticka ut. En av föreställningens mer farsartade scener är när Amor ska försöka lära sig att gå på ett naturligt och okonstlat sätt. Det blir allt annat än okonstlat. Det finns inget så onormalt som normalitet.
Amors känsla av att ständigt känna sig misstänkt och bevakad får här, med tanke på den senaste tidens avslöjanden om polisens registrering av romer, en obehaglig aktualitet. Den bevakande blicken, som här komiskt gestaltas av Shima Niavaranis och Bahdor Foladis detektivstereotyper, blir för Amor till slut så stark att den internaliseras. Kanske är det trots allt han själv som begått dåden? Allting tyder ju på det. Det går till sist så långt att Amor misstänker sin egen spegelbild.
Khemiri gestaltar här några unga individers kamp för att bli betraktade som människor, inte som representanter för en viss kultur eller samhällsgrupp. Han gör det med både humor och allvar. Och i regissören Farnaz Arbabi, som ju arbetat med Khemiris texter tidigare, har han en genial uttolkare. Duon Arbabi/Khemiri är sannerligen ett äktenskap stiftat i himlen; ett arbetspar som verkligen lockar fram det bästa ur varandra. Här har Arbabi dessutom haft en fullständigt lysande kvartett skådespelare att jobba med, där syskonen Shebly och Shima Niavarani utgör ett smått oslagbart radarpar. I synnerhet Shima Niavaranis sceniska underbarnsbegåvning, hennes naturliga pendlingar mellan skör sårbarhet och rå utlevelse, upphör aldrig att fascinera.
Jag ringer mina bröder på Stockholms stadsteater är nog något av det bästa det unga teatersverige har att visa upp just nu. Det är rappt, roligt, utåtriktat, politiskt rakbladsvasst och mot slutet också djupt rörande. Missar man det här ska man ha en riktigt bra ursäkt.