Snärtig våldspjäs i fantasins tecken

Med premiär i torsdags kväll visar Stockholms stadsteater nu Shakespeares tragedi Rickard III. Man kommer att tänka på en liten pojke i full färd med att leka med sina plastfigurer eller tennsoldater. Gubbar faller omkull, huvuden rullar. Med en enkel handrörelse sveps mödosamt uppställda grupperingar över ända. Man kan också föreställa sig scenen som ett världsbyggartest, den bekanta sandlådan där unga sinnen får möjlighet att leva ut alla tillbakaträngda och inkapslade konflikter.

Rickard III är en pjäs där författaren inte sparat någon möda för att åskådliggöra maktmissbruk, våld, blodtörst eller grymhet. Förloppet börjar i missnöje och utanförskap. Den unge hertigen av Glouster bär från första stund genom sin puckelrygg ett stigma, som gör honom avvikande. Hans målmedvetenhet ur denna utsatthet är dock av det ansenliga slaget. Det är kungatronen som hägrar i en nära framtid. Hos Shakespeare fanns både Englands seger över den spanska armadan och slutet på Rosornas krig med som bakgrund vid dramats tillkomst. När det uppfördes första gången 1593, spelades alla roller enligt tidens sed av män. Också den knappa handfull kvinnoroller som ingår.

I Anette Norbergs uppsättning på Stora scenen gör man tvärtom. Enbart kvinnor finns på plats, ett drygt dussin i föreställningens 30 roller. Centralgestalten är givetvis Rickard III själv anförtrodd en av våra stora aktörer, Gunilla Röör. I den här föreställningen är hon dock varken särskilt demonisk, skräckinjagande eller farlig. Tyngdpunkten ligger i stället på hennes utförsgåvor och förmåga när det gäller att manipulera, styra skeendet efter eget gottfinnande och att dupera, hyckla eller ljuga. Det är i allt skådespeleri som sådant hon är en mästare. På så sätt blir det just lekmetaforen som utgör facit till hela iscensättningen.

Redan öppningsscenen anger denna färdriktning, när Gunilla Röörs Rickard gör entré upp ur scengolvet på en leksakshäst med hydrauliska stöttor, hämtad från någon karusell. Hon gör konster från hästryggen som en cirkusprinsessa. Det sker med glimten i ögat. Hon rådbråkar språket i sin inledande monolog med sina högst egna betoningar och glissandon. Den här gången handlar det om en Rickard III som är mera buspojke än skurk. Inte för inte finns de bägge prinsarna med på ett tidigt stadium, både som åskådare och inbegripna i diverse upptåg som ett slags maskotar för instuderingen. Innan de så småningom försvinner i Towerns innandömen.

Med det tidlösa lekandet som en inövning i vuxenlivet eller som en säkerhetsventil samspelar också Gunnar Ekmans scenografi med trappor i vad som kan uppfattas som ett krigsmonument och där skulpturer av soldater från skilda epoker, som lekfigurer, placerats högst upp. Att en av balkarna lossnat och hänger på trekvart, bidrar likaså till intrycket att det inte är den strikt militära världen som avhandlas. Trots att handlingen annars förutsätter maktmedel av brutalaste slag för att upprätthålla den rådande politiska ordningen. Vill man hitta någon anknytning till vår egen tids stämningar, finns det utrymme för att se samband mellan den leda som Rickard uttrycker i sin inledande monolog och det sökande efter livsförhöjande upplevelser, som har en säkert inte försumbar andel i våldsbenägenheten i dagens välordnade samhälle.

Medan själva greppet med leken hos iscensättaren Norberg svarar för ett otvetydigt sorglöst anslag blir allvaret desto mera påfallande under skeendets gång. Med alla de lik som kantar Rickards väg till kungavärdigheten lämnas det små möjligheter för några lättsamheter att göra anspråk på utrymmet. Det är ond bråd död, maktbegär, samvetslöshet, hat och ondska som gäller från början till slut. Men inte så mycket i form av psykologiska porträtt. Inte ens som försök att hitta några svar på eller någon formel för Rickards i alla avseenden destruktiva och med många patologiska drag försedda person. Anette Norberg spelar Shakespeares skådespel som ett idédrama om ondskan i människolivet och en pjäs om en värld där de moraliska skruplerna eller ett reglerande samvete sitter trångt. Även här finns det givetvis utrymme för sentida paralleller.

Och det är väl främst dessa aspekter av dramat som blir tydliga när regissören valt en helt kvinnlig besättning för iscensättningen. Vad det på så sätt handlar om är inte reducerat till manliga hierarkier eller patriarkala maktstrukturer. Här får i stället själva mekanismerna fritt spelrum som inbyggda i en världsordning bortom alla genusperspektiv. Det är ett tillvägagångssätt som hade varit modigare och djärvare innan Roksdebaclet än vad det är i dag. Men samtidigt visar greppet att debattens förutsättningar blivit andra sedan dess.

Det som givetvis också präglar hela den här föreställningen är valet av Gunilla Röör till rollen som den ondskefulla och hänsynslösa Rickard. Medan de andra deltagarna i pjäsen var för sig mäter sina krafter mot hennes hertig av Glouster, tar hon spjärn mot dem allesammans på en gång. Hennes omnipotenta förmåga till duperande utspel, ansenliga utförsgåvor att utmana de andra som om hon var Gud Fader själv, den retoriska förmågan, hennes taktiska motsträvighet eller handlag att utstuderat ljuga sig fram vet inga gränser. Så även om alltsammans är en enda utdragen lek på fantasiplanet kreerar hon en roll av det alltigenom storståtliga slaget. Det gäller även i de fysiska utspelen, antingen det är frågan om segerdansen efter att hon intagit kungatronen eller rörelsemönstren när hon prövar sin nya värdighet med gester, minspel och ett ålande som fortplantar sig upp genom hela kroppen. Knappast har hon heller särskilt många likheter med den Rickard som brukar uppträda i den här pjäsen i avslutningens kvidanden om behovet av en ny häst.

Det är ofrånkomligt att de andra hamnar en smula i skymundan vid sidan av en sådan totalt dominerande rollgestaltning. Men i den övriga ensemblen fäster man sig inte minst vid Nina Gunkes resning som drottning Elisabeth, vid Sonja Hejdemans förmåga att så totalt byta personlighet i sin räcka av inbördes helt olika roller eller vid Linda Källgrens Lady Anne, som inom sig förmår härbärgera hatet mot Rickard för att sedan falla till föga för honom. Claire Wikholms Drottning Margaret är rena vulkanen i sin totala livssorg och hos de bägge prinsarna anförtrodda Viktoria Dalborg och Marie Robertson finns en troskyldig oskuldsfullhet som står i bjärt kontrast till all övrig förställning och beräkning i pjäsen. Imponerar storligen gör även Malin Halland i rollen som Hertigen av Buckingham. Här finns en distinkt kraft i utspelen, förnämligt förvaltad, och en energiladdad tryckstyrka som till och med förmår ge Gunilla Röörs Rickard en match.

Över huvud taget är skådespelarna förmåga anslående, att trots dominansen för Rickard roll ändå nå fram till en sådan stark individualisering även i de fall där flera uppgifter faller på vars och ens lott. I detta drama, spännande som en rafflande äventyrsberättelse, har regissören också skickligt lyckats integrera de olika drömmarna och mardrömmarna som både utgör förebud om vad som komma skall och är sedvanliga nattliga bearbetningar av ett konfliktladdat stoff. Här kan man tala om rena spökhistorierna! Även de är väl integrerade i det snärtiga spelsätt som bidrar till att hålla intresset uppe denna berättarkväll i ingivelseförmågans tecken.

Snärtig våldspjäs i fantasins tecken

Det är lekmetaforen som utgör facit till Stockholms stadsteaters snärtigt spelade uppsättning av Shakespeares tragedi Rickard III, skriver Bo-Ingvar Kollberg.