Snäll Peter Pan hyllar fantasin

J M Barries Peter Pan är en klassiker i angloamerikansk barnkultur. Den har också gett underlag för intressanta psykologiska analyser av män som vägrar att ta ansvar och kvinnor som vårdar och täcker upp. Otaliga gånger har J M Barries enda riktiga succé satts upp som teater och musikal, filmad i flera gånger Hollywood och tecknad av Disney. Pjäsen sattes upp första gången 1904. Barry gav ut den som en utvidgad äventyrsroman på ett par hundra sidor 1911.

På Uppsala stadsteater lyckas man skala bort alla referenser som många i publiken förstås bär med sig till salongen. Dramatikern Armin Kerber har tagit Barries roman Peter och Wendy som utgångspunkt för en tidlös berättelse om fantasins betydelse i barns liv. Det är en snäll historia som berättas, både läskig och sorglig, men hela tiden på barnens nivå, såväl i publiken som i berättelsen.

Barries egen berättelse har alltför många blinkningar till vuxenvärlden för att man ska känna att han riktigt skrev den för barn. Många har antagit att han i första hand skapade Peter Pan för sig själv och identifierade sig med Peter, den psykopatiske pojken som vägrar att bli vuxen. Barrie var en period gift, men skilde sig på grund av att hustrun inledde och vägrade avsluta en sexuell relation med en annan man. Filmen Finding Neverland med Johnny Depp som Barrie berättar den delvis sanna historien om hur Barrie tog hand om fem faderslösa pojkar, lekte piratäventyr med dem och sörjde för deras skolgång. Ett par av pojkarna dog unga och ingen av dem verkar ha fått ett särskilt lycklig liv.

Det har spekulerats i om Barrie var pedofil. Inga kända fakta talar för det, men ett indicium är att han fick hand om pojkarna efter att ha förfalskat moderns nedskrivna sista vilja kring vilka som skulle vårda barnen efter hennes död. Peter och Wendy innehåller hur som en mängd sexuella allusioner och det är en begärande voyeuristisk blick som beskriver Peter och Wendy och deras ambivalenta dragning till varandra. Helt borta är den blicken i Rüdiger Papes regi.

Julia Marko-Nord gestaltar en Wendy som inte hemfaller åt den självuppoffrande kvinnoroll som Barrie tilldelade henne. Hennes ingenium blir föreställningens nerv. Elisabeth Wernesjö gör småbarnstrotsigt den lille Michael i sparkdräkt. Aksel Morisse spelar trovärdigt den fundersamme John. Barnen Darling lever i en kärleksfull familj där de lämnas stor frihet att leka med varandra och med hunden Nana - fint gestaltad av Göran Engman som en både underhållande och beskyddande låtsaskompis. Det är Nana som är historiens berättarröst och hon lockar barnen i salongen att skratta redan innan det hela drar i gång. Tytte Johnsson öppnar sedan föreställningen som en ljuv och varm mamma med riktig pussmun och stark attraktionskraft. Pappa Darling gestaltas av Mats Blomgren på kornet så trygg och tråkig som familjens småborgerliga tillvaro på ytan ser ut att vara.

Christoph Schubigers scenografi för tankarna till en imaginär 50-talsidyll, när pappor jobbade på kontor och betalade räkningar, mammor gick hemma i höga klackar och klockad kjol, syskon lekte utan avbrott och TV:n inte jämt stod på. Robin Keller gör Peter Pan till den ledande i leken, en lekande pojke bland de andra barnen. Rüdiger Pape fokuserar på Peters gränslösa men lekfulla fantasi i mötet med den trygga Wendy och hennes bröder. Tillsammans sätter de igång äventyren i landet Ingenstans. Allt gestaltas hemma i barnens lägenhet där de blommiga tapeterna elegant glider isär och fantasilandet väller in med en stor multifunktionell tallrik och piratskepp av orientaliska mattor.

Mats Blomgren gör den läskiga kapten Krok och Tytte Johnsson gör Starkey med all den manlighet en sjörövare kan kräva. Det är ett njutbart ensemblespel där också Peter Viitanen och Sarah Maya Jackson inte helt lätt kastas mellan diametralt olika roller, vilket också tvingar till komprimeringar av de myllrande äventyren med Peter och de borttappade pojkarna bland indianer, sjöjungfrur, älvor och pirater i landet Ingenstans. De tekniska lösningarna med flygturer och annat tilltalar finurligt fantasin. Tingeling är till exempel en lysande boll, mer äkta älva än någonsin Disneys dito.

Allt är elegant gjort med förhållandevis enkla medel, ofta roligt, värmande och tänkvärt. Men vist hade något av de svårare stråken i berättelsen kunnat få mera plats. Nu antyds endast den sorg som finns i Peter Pan över barndomen som ovillkorligen måste ta slut. För även om barndomar tar slut fortlever fantasin i slutscenen med Peter, den vuxna Wendy och hennes dotter Jane.

Snäll Peter Pan hyllar fantasin

Peter Pan är elegant, rolig, värmande och tänkvärd barnteater. Men de komplexa psykologiska undertexterna i J M Barries klassiska berättelse om Peter Pan och Wendy har tonats ner, konstaterar Anna Nordlund.