Tornet Productions verkar ha gjort det till något av en specialitet att ge sina föreställningar på oväntade och lite udda platser. Den charmiga barnföreställningen Riddare Pappiljott spelar man, tro det eller ej, i skogarna runt Almunge, på en utescen med det torn som gett gruppen dess namn i centrum och som visat sig fungera förvånansvärt bra som spelplats. Sin nya uppsättning, Café Burlesque, ger man i Ofvandahls anrika lokaler, där man nu alltså bjuder in cafébesökarna på lite teater till kaffet. Och den lilla musikalbagatell man bjuder på (skriven, komponerad och regisserad av Johan Briggert) är lite som fikabrödets snabba kolhydrater - söt och insmickrande, men snabbsmält och utan någon egentlig näring.
Men nu ska man väl i rättvisans namn också säga att det förmodligen är just den snabba kolhydratens estetik som Tornet här eftersträvat. Föreställningen ska slinka ner lika lätt och snabbt som en syndigt god tårtbit. Manuset tycks också skrivet enligt ett slags minsta motståndets lag och är stundtals överpedagogiskt på ett sätt som får en att undra om det är en barn- eller vuxenpublik man vänder sig till. Med tanke på pjäsens, även här smått syndiga, innehåll så är det nog den senare publikkategorin man trots allt ämnar tillfredsställa.
Det hela handlar om Madame och Belle som kommer till något som liknar 20- eller 30-talets Uppsala för att öppna burleskklubb. Konstaplarna Andersson och Lindquist får, efter rykten att klubben i själva verket är en förklädd bordell, uppdrag att stänga igen inrättningen. Vilket visar sig lättare sagt än gjort då Lindquist blir hjälplöst förälskad i den sköna Belle. Till en början befarar man ännu en variant av det vidriga motivet den lyckliga horan. Men som tur är visar sig inget riktigt vara vad det verkar och alltsammans utvecklar sig till en oskyldig och varm moralitet.
Föreställnings behållning är annars den enkla och opretentiösa spelglädjen. Jurgen Andersson är en mycket fin skådespelare, med en öppen och liksom sårbar kvalitet. Fredrik Kjellröier skulle kunna vara tagen från något av studentnationernas mer proffsiga spex. Framförallt sjunger han väldigt bra. Musiken är också genomgående välkomponerad och gör att föreställningen trots allt, som det ju brukar vara med de snabba kolhydraterna, ger viss mersmak.