Med ståupp, musik och glitter ångar han på i välkänd och slipad stil, intill underhållningsperfektion.
Premiärpubliken på Maxim är med på noterna från början till de många sluten. Det här är en föreställning där det verkligen lönar sig att vara kvar under applådtacken, när extranummer och diverse återknytningar till tidigare monologer fortsätter att hagla från scenen.
I showprologen gör Gardell entré framför ridån, klädd i samma byxor med elefantmönstertryck och en likadan rutig sjuttiotalsskjorta som han haft i många av de senaste showerna. Temat, att man ska vara den man är oavsett vad andra säger, är något Gardellfans kan känna igen. Det gäller även rätten att älska vem man vill, oavsett kön eller etnicitet, här livligt illustrerat av exemplet hans egen familj. Välbekanta är också hans elakheter om andra kändisar. Denna gång är det de b-kändisar som varit med i tv-programmen Så mycket bättre som får sina vassa slängar av komikersleven. Men han häcklar sig själv också och skapar på det sättet en sympatisk balans.
Standarden är väldigt hög.
I synnerhet om man gillar Gardells kast mellan mörker och ljus, allvar och humor, elakheter och ömsinta iakttagelser. Kontrasterna ger avtryck på underhållarhimlen och det är väl ändå ditåt han strävar, med sina stora predikargester och bröstkorgspatos, uppmjukat av Gardellgrimaser och glada danssteg?
Den här gången är det flera sångnummer med, och Jonas Gardell är ärligt talat ingen stor sångare. Bäst går det när han pratsjunger med en filmsekvens från tv-succén Torka aldrig tårar utan handskar som fond. Men han gör vad han vill ändå, med en erfaren femtioårings rätt och bjuder generöst på högt och lågt med sig själv som klangbotten.