Slättskymning har urpremiär
Första föreställningen i serien Fyra X Uppsala har urpremiär på fredag på Upsala stadsteater. Lisa Langseth heter dramatikern som skrivit pjäsen Slättskymning. Just nu har hon flera spännande teaterprojekt på gång.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Berätta kort vad pjäsen handlar om!
— Den handlar om en professor i historia, Erland, pjäsen utspelar sig i hans arbetsrum. Erland får besök av en av sina studenter, Felicia, som kommer för att fråga varför hon har fått sin uppsats underkänd av Erland. De bråkar om vem som har rätt att skriva historien och hur denna historieskrivning ska se ut. Men mest handlar nog pjäsen om Iris, Erlands fru. Iris sitter fast i en gammal struktur och vågar inte tänka själv. Om det är någon jag önskar allt gott så är det Iris.
Pjäsen Slättskymning är ju ett beställningsjobb, hade du pjäsen liggande eller föddes idén till den i samma ögonblick du fick uppdraget?
— Nä,jag fick tänka ett tag. Men frågeställningarna i pjäsen har intresserat mig länge. Och så har jag sett vad det står på universitetet i Uppsala "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större". Det fick mig att fundera på vad det innebär att "tänka rätt".
Har du själv en akademisk bakgrund? Var och vad har du i så fall läst?
— Jag läste idéhistoria på Stockholms universitet för typ tio år sen och då tänkte jag en del på alla sanningar som har passerat genom historien. Jag blev nästan rädd av tanken på att allt bara var idéer och att alla värderingar ändras med tiden. Felicia i pjäsen säger att hon står för förändring, hon vill krossa den rådande normen. Men jag delar inte hennes idé om hur samhället ska se ut, hennes ideal skrämmer mig. Samtidigt är det givetvis nödvändigt att föra en ständig diskussion kring vilka maktstrukturer som råder och om vad vi säger är sant. Förändring är komplicerat.
Vilken annan research har du gjort inför jobbet med den här pjäsen?
— Jag träffade Karin Johannisson. Hon är fantastisk. Det var roligt att diskutera pjäsidén med henne. När jag såg att hon gick i gång på ämnet så inspirerade hon mig att fortsatta.
Du har ju bland annat skrivit en pjäs om Göteborgskravallerna tillsammans med Agneta Pleijel och Lucas Svensson, Frigiven, som spelats på Göteborgs stadsteater. Finns det något gemensamt drag för de pjäser du skrivit hittills?
— De handlar om makt. Fast på olika sätt, dels den samhälleliga makten, den som vi ser varje dag och alla dess osynliga överenskommelser som folk blir upprörda om man bryter. Och så makten i den egna hjärnan, vem som styr ens innersta tankar, vårt behov av makt eller vår vilja att underkasta oss den. Makt är oändligt mystiskt för mig.
— Jag är inte intresserad av hjältar. Jag är intresserad av människans misstag, hennes ofullkomlighet. Det är först då det finns en smärtpunkt, en berättelse.
Just nu regisserar du en egen pjäs på Dramatenscenen Elverket, Den älskade. Hur är det att regissera en egen text?
— När jag regisserar min egen text så väljer jag att förtränga att det är jag som har skrivit den. Man får inte försvara sin text. Man måste våga bli arg på den, stryka om det behövs och kunna gå emot den. I det här fallet är det lite speciellt, eftersom det är en monolog. Det gör att det blir ett väldigt intimt arbete.
Hur kommer det sig att du blev dramatiker?
— Jag ville bli skådespelare och gick på Kulturama i Stockholm. Men jag upptäckte snart att jag hade scenskräck. Dessutom så förstod jag att mycket av skådespeleriarbetet går ut på att underkasta sig olika sammanhang och anpassa sig efter olika idéer som andra kommit på och redan bestämt hur det ska genomföras. Jag har aldrig varit särskilt bra på anpassning. Så jag skriver i stället. Jag tycker om ensamheten och jag tycker om ord.
Berätta lite om hur det går till rent praktiskt när du skriver!
— Jag trivs bra hemma vid mitt skrivbord. Sen är det väldigt olika hur jag gör när jag jobbar. När jag skriver så skriver jag snabbt, i ett flöde. Men det är ju inte alltid det där flödet infinner sig och då får man jobba på andra sätt, läsa, tänka. Mycket väntande. På att saker och ting ska trilla på plats i skallen.
När du inte skriver eller regisserar, vad gör du då?
— Tittar på teve. Det är allmänbildande.