Inramningen med malmklockors klang för tankarna till en sakral mässa. Till detta intryck bidrar även bildvärlden ur den bibliska traditionen och frågor framburna av ett religiöst språk. Stockholms stadsteater sätter upp Bröderna Karamazov med premiär i torsdags kväll. Förlagan är Dostojevskijs väldiga roman från 1880 och dramatiseringen på fri hand är utförd av den brittiske teatermannen Richard Crane. Peter Oskarson svarar för regin och medverkar själv på scenen i en föreställning, som knyter an till den uppsättning som gavs på Folkteatern Gävleborg för några år sedan. Med från den gången är även Rolf Lassgård. Spörsmål som kräver eftertanke och behöver gott om tid hör inte till de mest uppmärksammade i dagens snabba livstempo. Sådant som har med människans skuld och ansvar att göra, samvetet, tro och tvivel eller frågan om en fri vilja dränks lätt i det allmänna underhållningsbruset. Diskussionen om ont och gott överlåts till konstruerade äventyrs- och sagoberättelser.
Peter Oskarsons iscensättning lyfter fram problemen på deras mest grundläggande plan och här ligger den kanske tyngst vägande utmaningen och det största värdet hos pjäsen. Även om den knappast lär lämna några bestående spår i samhällsdebatten. Men det är varken Dostojevskijs eller regissörens fel. Det här åsiktsutbytet kräver både utrymme och fördjupning. Det är inte de mest omhuldade värdena just nu. Ändå skulle man önska att en diskussion om moralens förutsättningar kom till stånd, inte minst i en samtid där vilsenheten och begreppsförvirringen är betydande. Att människohjärtat är ett slagfält där kombattanterna heter djävulen och Gud äger sin giltighet lika mycket nu som förr. Och att friheten är lika svårbemästrad som någonsin. Dostojevskijs roman diskuterar dessa frågor och personerna i dramat representerar olika förhållningssätt i klart angivna situationer. Av dessa är mordet på fadern den mest centrala.
Peter Oskarson gör med skarpslipad profil själv Ivan. Han är den kontrollerade rationalisten bakom vars förnuftstro man kan ana en hel del cynism, fram till sammanbrottet. Hannes Meidal har fått den fromme Aljosja på sin lott och framställer honom med en betvingande ödmjukhet. Ole Forsberg är bastarden Smerdjakov, vars anpassning och undergivenhet blir alltigenom gripande. När han reagerar på atmosfären i det karamazovska hemmet och begår självmord är det en ställföreträdande handling. Hos Rolf Lassgård som hedonisten Dmitri har pjäsen sitt givna kraftcentrum och Lassgård fyller rollen med oemotståndlig och mäktig utlevelse. Alltsammans genomfört i Peter Holms stiliserade scenografi som understryker uppsättningens karaktär av ett väldigt själsdrama.
Det är inte svårt att se hur dessa förfelade liv hänger samman och att alla delar skulden i det händelsedigra förloppet. Bröderna Karamazov ger hjärncellerna en duvning av hög klass och det är man inte precis är bortskämd med i dagens kulturliv.