Skrattspegel för det akademiska Uppsala

Det har länge varit tunnsått med det akademiska Uppsala i litteratur- och teatersammanhang. Ändå borde det finnas åtskilligt att hämta i en stad som rymmer två universitet. Forskarvärlden innehåller dramatik och starka känslor så det räcker och blir över. Och bland studenterna finns alltid ett brett spektrum av upplevelser. Allt ifrån isolering och ensamhet, tankar i samband med studierna till nationsmiddagar och högtider av alla de slag.Nu är det dock dags med ­Upsala stadsteaters i går kväll på Lilla scenen premiärvisade uppsättning av Lisa Langseths Slättskymning. Pjäsen ingår i teaterns satsning detta spelår 4 x Uppsala, där unga dramatiker bjudits in att skriva kortareverk för scenen. Projektet knyter an till de nyskrivna pjäser, "Hälsningar från NU", som var en del av firandet av jubi­leumssäsongen 2001—2002.Den akademiska atmosfärenMed Slättskymning kastar sig Upsala stadsteater rätt in i hetluften i den diskussion kring genusperspektiv och klasstillhörighet, och därmed förknippade värderingar, som satt sin prägel på den akademiska atmosfären under de senaste decennierna. Utan vidare kan man tala om ett paradigm­skifte.Gamla, invanda uppfattningar om hur vetenskap skall bedrivas, om förhållandet till auktoriteter och även själva sanningsfrågan, så som den utformats från empiriska utgångspunkter, hör till det som ifrågasatts. Samtidigt har bildningsbegreppet förlorat en hel del av sin tidigare status.Som en följd av dessa förändringar är det många som känner sig vilsna och en smula uppgivna. I den uppkomna situationen saknas inte försök att skära pipor i vassen, ta initiativet och rycka åt sig makten.Vetenskapliga idealNär Lisa Langseth i sin pjäs låter studenten Felicia inleda sin C-uppsats med att skriva "Jag känner" befinner hon sig därför mycket långt från de vetenskapliga ideal som kännetecknat Uppsala universitet alltsedan Axel Hägerströms dagar.Den som vuxit upp med grundregler av det senare slaget har inte svårt att dela professorns avståndstagande från vad som han betecknar som ren gallimatias. Det positivistiska sanningsidealet är, som bekant, numera dock långt ifrån allenarådande. Det här är således en pjäs som det finns all anledning att lyssna till.Allt finns på plats denna höstkväll i lärdomsstaden på slätten: studentsångare, kajornas skrän och flykt mellan domkyrkotornen, klockklangen och inte minst den hårda blåsten. Men så är det också förändringens vind som sveper in i professorns arbetskyffe, där han sitter bland alla böcker, boktravar och högar med uppsatser.Scenografen Astrid Stenberg har skapat en studerkammare av lärdaste snitt med en inledningsvis suggestiv ljussättning signerad Mats Öhlin. Och det pålagda ljudet bidrar till att skapa en kuslig stämning, som har fog för sig när mycket står på spel. Till tonerna av Heidenstams dikt vid Gustaf Frödings jordafärd gör så Åsa Forsblads viljestarka och målmedvetna student Felicia entré och börjar genast orera om rättvisa, postmodernism och det "patriarkala sosseförtrycket".Karikatyr och debattpjäsLisa Langseths pjäs är både en karikatyr och en allvarligt menad debattpjäs. Intressantast är kanske dess motsättning mellan feminism och en marxistisk verklighetsbeskrivning. Om än bägge dessa alternativ framställs urett aningen begränsat perspektiv. Men säkert finns det företrädare från vardera lägret som resonerar på det här sättet. Och som har lika svårt att ta kritik som att lyssna.Kvinnor som tar till gråten för att få sin vilja fram är nog lika vanliga som karlar som till sista blodsdroppen vägrar säga vad de tycker. Lisa Langseth vet uppenbarligen en del om vad maktspel vill säga. Om också det var etttag sedan någon hävdade den värderingsfria vetenskapen.Somligt i den här pjäsen tangerar en verklighetsbild som får sägas vara passerad, medan den i andra stycken är lite för förutsägbar. Det som får regissören Sara Cronbergs iscensättning att bränna till blir i stället partierna där den vilsna Felicia inte vet vad hon skall göra av allt sitt engagemang. När Viveca Dahléns Iris förtrycker sig själv eller saknar insikter i det akademiska kodspråket. Och när hon full av sorg betraktar sig själv som någon som levat ett helt liv utan att göra något som helst avtryck.InvandrarproblematikRätt in i åskådarnas hjärta träffar även den invandrarproblematik som blir synlig på slutet och där de privilegierade Uppsalaborna får skämmas lång väg. Men då är hela föreställningen på väg att bli en helt annan pjäs.Bland den begåvade dramatikerns många infall måste även nämnas den revolution som kommer till stånd. Om den också inte blir särskilt långvarig. Eller det spår i uppsättningen som utvecklas till ett helt kriminaldrama med hot och utpressning. Där finns även underlag för ett långt samtal efteråt, om vad kvalitet och respekt i kultur- och forskningssammanhang vill säga.Den här iscensättningen lever därutöver på den humor som är ymnigt inströdd under skeendets gång. Där finns flera finurligt inlagda skrattspeglar för det akademiska Uppsala. Det är också svårt att inte omfatta Gustav Levins historieprofessor med såar av sympati. Så förströdd och disträ som han uppträder, var åtminstone professorer förr i världen. Den faderliga ömsinthet han också visar prov på är en mera sentida företeelse. Att han ställvis är fullständigt odräglig, får vi stå ut med.Desorientering och sårbarhetÅsa Forsblads student Felicia är så representativ för den studerande ungdomen att hon riskerar att bli en schablon. Om det inte vore för alla glipor Forsblad gör synliga och där såväl en väldig desorientering och sårbarhet som en social enögdhet och en grandios självuppfattning tittar fram.I åtminstone detta sistnämnda är Viveca Dahléns Iris hennes totala motsats. Iris är professorns undergivna hustru och i den här framtoningen väl tämligen unik i sitt slag. Ändå förmedlar Dahlén genom hennes uppenbarelse ett alldeles eget, tonsäkert och innehållsladdat drama om förspilld kvinnokraft.Återhållna tonfallMen allra mest är det nog Hassan Brijanys städare Josef som för ut pjäsen på det djupaste av vatten och ger den dess mest tänkvärda innebörd. Det mesta förmedlas här genom små gester och återhållna tonfall men med en desto mera talande mimik. Så uppstår plötsligt och med ens en väldig reva tvärs genom hela uppsättningen.Så här ser de riktigt djupa klyftorna i samhället ut. Det var kanske varken Lisa Langseths eller hennes regissörs avsikt från början. Men ändå är det just den insikten som den här föreställningen förmedlar. Den är väl värd attta del av.