Skratten räcker inte hela vägen

Det är 1920-tal i Chicago, och den countryälskande guvernören (Maria Engblom) hatar jazz, så mycket att hon tar saken i egna järnhänder och inför ”jazzförbudstiden”. Med hjälp av de två poliserna Bob (Mimmi Rimmerfeldt) och Lisa (Martina Roos Holmborg) genomsöks varje vrå i jakten på svartklubbar och ansvariga.

Huvudmålet är att fånga Al Pocahone (David Thalén), en ofrivillig maffialedare med smak för blodig action painting. Guvernören gör dock misstaget att låta FBI-agenten Smith infiltrera den innersta gangsterkretsen. Resultatet blir en förälskad Al Pocahone och en Smith som kommer ut som jazzälskare, vacklande mellan de båda sidorna.

Så någonting skulle man kunna sammanfatta handlingen i denna kombination av Pocahontas och Al Capone som nu går att se på Norrlands nation. Har jag missuppfattat någonting så ber jag om ursäkt, men en del information går förlorad just den här kvällen eftersom volymen på mickarna är så låg i sångnumren att man sällan urskiljer några texter.

Al Pocahone. Den sista maffian(en) är en stort upplagd, uppsluppen föreställning med liveband och talrik ensemble. Är det kul? Jovars, ibland.

Josefin Wennangs ryska mafioso, Rasputin, ansvarar för en stor del av behållningen. Maria Engblom har hittat en komisk gnista i guvernörens diktatoriska vansinne. En Ranelidpastisch är kanske enkel, men funkar bra (man kommer nog rätt länge kunna utvinna skratt ur Mirakel-författarens mardrömslika insats i Melodifestivalen).

Men. Två timmar och fyrtio minuter visar sig vara för långt. Få orkar behålla närheten till skrattet hela vägen, knappt ens entusiasterna. Om man uppmanar publiken att använda sig av spexgreppet ”omstart” när de vill se extranummer under föreställningens gång, så får man helt enkelt räkna in den extratid det tar. Man hade med fördel kunnat kapa en timme.