Frågan i pjäsens titel är både retorisk och bokstavlig, vad är egentligen poängen med en varelse vars hela idéhistoriska exponering är baserad på hennes sexualitet och reproduktion? Malin Lagerlöf och Eva Dahlman beger sig in i – för att parafrasera Karin Johannisson – klimakteriets sterila kontinent. Pjäsen blandar en serie personliga vittnesmål med utsagor ur heliga skrifter och evolutionsteoretiska texter kring teman som sex, moderskap, arbetsliv och fysiskt åldrande. Givetvis är pjäsens frågeställning och dess underliggande implikationer självbekräftande – om kvinnlighet gestaltas enbart i termer av hennes reproduktiva potential, är det då verkligen nödvändigt med en gestaltning av kvinnlighet i egenskap av frånvaron av en reproduktiv potential? Lagerlöf och Dahlman är dock inte blinda för denna paradox utan påminner ständigt om att kvinnan alltid är utkommen ur ett undantagstillstånd.
Hela denna sceniska uppgörelse sker i form av en kabaréliknande framställning som blandar dans, sång och faktaförkunnande i en salig blandning av galghumor och dystert allvar. Den sextaliga ensemblen startar upp som ett slags feminiserat The Village People i drag, en påminnelse kanske om att femininet är en maskeradakt: vi har bland andra Cher, Marilyn Monroe, sexiga sjuksköterskan med flera. Konfettiregn och klimaktieriter blandas med oändligt dystra berättelser om mödrar med vuxna barn de inte träffar och kvinnor vars kroppar sakta förfaller, ibland med dödlig utgång, som för den arbetslösa kvinnan vars överlevnad hänger på att hon orkar rota efter tomburkar. Hela ensemblen växlar friktionsfritt mellan sina olika roller och med stor dos empati. Visst, vi kan skratta, men det är ändå tidvis på dödsallvar.
Sist Lagerlöf och Dahlman var aktuella på samma scen var med "Fursten" och tidigare med "Knutby", och de avviker således från sin dokumentära formel som tidigare varit baserat på enskilda förlopp. Istället blir det ett slags megadokument som ju berör halva befolkningen. Denna allmängiltighet gör att det rent dramaturgisk tappar skärpa och blir mer en fråga om gestaltning än berättande. Vill man att folk ska känna igen sig så är det träffsäkert, men om man vill ge upphov till nya associationer blir det tomt. Men ändå inte utan blandade känslor, ty klockan tickar för oss alla.