Skränig Lejonhjärta

Astrid Lindgrens roman om bröderna Lejonhjärta väckte uppmärksamhet när den kom ut 1974 för att den berörde döden. Berättelsen är en av hennes mest litterära. Omdiskuterat är om Skorpan dör i berättelsens början eller i dess slut eller om han inte alls dör utan bara drömmer. Efter att ha sett Bröderna Lejonhjärta på Stockholms stadsteater säger min egen son att Skorpan nog drömt alltihop och egentligen inte alls är sjuk och fattig utan bor i en alldeles vanlig familj där alla har det bra och tycker om varandra. Berättelsen om de båda brödernas starka kärlek och kamp mot de onda berör. Men mer så i boken än på Stockholms stadsteater.

I regissören Daniel Lind Lagerlöfs tolkning flyr Skorpan - eller Karl Lejon som han egentligen heter - in i fantasin för att hantera att brodern dog i eldsvådan och att han själv är dödsjuk. Det är en väldigt ensam pojke, inte alltigenom övertygande gestaltad av Albin Flinkas. Den omtänksamma, varma broderskärlek Astrid Lindgren övertygande gestaltar får litet utrymme i samspelet mellan Flinkas och Joel Spira som Jonathan. De blir till två pubertetspojkar som tar till ruff och stöddighet för att visa sin kärlek. Sonen frågar också flera gånger varför de låter så arga. Det är naturligtvis ett medvetet val av Lind Lagerlöf. Och skälet - får jag åtminstone för mig - är att föra Lejonhjärta närmare vår tids uttryck.

En tid då det muntliga berättandet, som Astrid Lindgrens verk så tydligt kommer ur, i det närmaste försvunnit som social aktivitet och den muntliga kommunikationen - inte minst med barn - tycks dominerad av instrumentella samtal.
Daniel Lind Lagerlöfs föreställning exemplifierar detta, men tar inte ställning.
Den snabba visuella kultur vi lever i får starka uttryck på scen. Charles Koroly har skapat en sorts kitschmodernistisk scen och kostym, en blandning mellan Nils Dardels dekor till Svenska baletten i 1920-talets Paris och Victor Flemings musikalfilm Trollkarlen från Oz. Som kompletteras med Tengilsoldater och kamp mellan gott och ont i ett formspråk hämtat från dataanimerad skräck och action. Det är full fart i en föreställning som känns lång och samtidigt komprimerar Lindgrens berättelse.

Ljussättningen understryker tillvarons oberäknelighet. Inte ens brödernas möte i Körsbärsdalen är idylliskt skildrat och invånarna Skorpan möter - däribland Sofia med duvorna (Eva Stenson), Hubert jägaren (Lars Göran Person) och värdshusvärden Jossi (Mats Qviström) verkar hämtade ur en absurdistisk mardröm snarare än en hotad idyll. Mest verklig är Samuel Frölers Mattias, som vågar visa att han bryr sig. Mattie Byes musik passar väl in i estetiken och de skådespelare som sjunger gör det bra. Men symptomatiskt för att det lågmälda saknas är att alla talar i head-set. Föreställningen blir konsekvent skränig. Underhållande och läskig, men utan de djupa existentiella stråken, som barn så väl behöver.

Skränig Lejonhjärta

Bröderna Lejonhjärta på Stockholms Stadsteater är mer visuell än berättande och uttrycker därmed väl den tid vi och våra barn lever i, tycker Anna Nordlund.