Skränande effektsökeri överröstar

Världsregissören Andriy Zholdak har regisserat Mefisto. Tim Andersson ser ett storslaget humanistiskt upprop överröstas av skränande effektsökeri.

Repetition av teaterföreställningen Mefisto på Uppsala Stadsteatern. Andrea Björkholm.

Repetition av teaterföreställningen Mefisto på Uppsala Stadsteatern. Andrea Björkholm.

Foto: Sven-Olof Ahlgren

Teater & musikal2011-10-16 14:18
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I en essä om moral och fiktion skriver den franska filosofen Simone Weil att det goda i verkligheten är skönt, underbart, ständigt nytt och överraskande, medan det onda är ödsligt, enformigt och tråkigt. I den uppdiktade världen tenderar förhållandet däremot att vara det motsatta. Där är det goda platt och trist, det onda djupt och spännande. Insikten leder Weil till den hårddragna slutsatsen att fiktionskapandet för det mesta är en omoralisk verksamhet.

Weils dom låter sig dock svårt svårligen riktas mot en ”ondskans” skildrare som Klaus Mann. När han 1936 i nyckelromanen Mefisto karaktäriserar sin tidigare vän Gustaf Gründgen – den socialistiske skådespelare som under nazismens era säljer sin själ till Göring – som Mefistofeles, så gör han honom knappast till någon representant för den fascinerande djupa, spännande ondska som Milton en gång mot sin vilja lade den skönlitterära grunden för i Paradise lost.

Det gör inte heller den ukrainske regissören Andriy Zholdak när han tolkar romanen på Uppsala stadsteater. Hendrik Höfgen, som Gründgen heter i Mefisto, är i Zholdaks uppsättning i ännu högre utsträckning än i Manns roman ett uttryck för en banal ondska, delvis ett offer för ett övermäktigt, politiskt maskineri.

Han är landsortsaktören som drömmer om en lysande karriär i storstaden och som på grund av sin fåfänga aldrig förmår ta moraliskt avstånd från det stöveltramp som ekar också på teatern. När hans vän och kollega Nicoletta, som arbetar i Berlin, en dag presenterar honom för ”Ministerpresidenten” (Gustav Levin) och hans väninna Lotte Lindentahl (Viveca Dahlén) så bejakar han följaktligen de möjligheter som öppnas.

Den efterlängtade stjärnstatusen kommer därpå som ett brev på posten. Han gör succé som Mefistofeles i Goethes Faust, och erbjuds chefsposten för Stadsteatern i huvudstaden. Men det har sitt pris. För att hålla sig väl med makten tvingas han svika sin vän Otto Ullrichs (Matthias Olsson), och lämna ut den kvinna han älskar, ”negressen” Juliette (Anna Thiam), till Ministerpresidenten. Till sist har han, enligt en given dramaturgi, offrat också sig själv – när ridån går igen är han själsligt ruinerad och utblottad.

Zholdak har velat poängtera det splittrade och ångestfyllda i Höfgen, varför han delat upp honom i två. Den ene, som spelas av Victor Trägårdh, är representativ, ansiktet utåt, det charmfulla leendet. Den andre, i fantastisk tolkning av Eli Ingvarsson, är ett slags inre barn, en narr, en Harlequin, men också det plågade samvetet. I takt med att dramat fortskrider blir maktkampen mellan de två allt mer ojämn, och harlequinen trängs undan.

Uppdelningen av huvudpersonen i två är bara ett exempel på hur Zholdak tar kommandot över Klaus Manns berättelse. Ett annat är avlägsnandet av all nazistisk rekvistita för att på så sätt accentuera allmängiltigheten i pjäsens budskap: Varje person har, oavsett de yttre omständigheterna, ett ansvar att omsätta sin frihet i ett försvar för människans okränkbarhet. Gör man det inte väntar Zholdaks öde.

Ja, Mefisto har ett omisskänligt humanistiskt och existentialistiskt patos. Det är uppenbart att regissören vill skaka om åskådarna, och han gör det med hela den brist på hämningar som blivit hans kännetecken. Jag har kort sagt svårt att tänka mig en mer expressiv teaterform än den som visas på Uppsala stadsteater just nu. Tempot är högt uppskruvat, skådespelarna – som tar i som om deras liv stod på spel – skriker mer än talar, lager av inte alltid så sofistikerade metaforer och symboler staplas på varandra, musiken dånar, blodet sprutar.

Och någonstans i mitten av andra akten känner jag plötsligt en djup mättnad. Det angelägna avmytologiserandet av ondskan och det humanistiska uppropet om varje människas personliga ansvar överröstas av effektsökerierna. Zholdak sätter krokben för sig själv. Han vill skaka om och främmandegöra, men de stora gesterna och det ständiga vädjandet till publikens känsloregister landar nära mainstreamkulturens sövande grepp.

Det hjälper inte att skådespelarna gör ett imponerande arbete, att scenografin är fantastisk och att allvaret i den konstnärliga ambitionen går att ta på, till slut konsumerar man passivt, av ren utmattning, groteskerierna och absurditeterna som man konsumerar den senaste 3D-filmen. I stället för en väckarklocka riskerar Mefisto därmed att bli bara ännu ett uttryck för vår kicksökande och konsumistiska samtid.

FAKTA

MEFISTO
Av: Klaus Mann

Regi och bearbetning: Andriy Zholdak
Scenografi: Andriy Zholdak, Tatyana Dimova
Kostym: Tatyana Dimova
Kompositör: Vladimir Klykov
Ljus: Andriy Zholdak, Mats Öhlin
Mask och peruk: Johanna Rönnbäck

Medverkande: Gustav Levin, Anna Thiam, Crister Olsson, Viveca Dahlén, Victor Trägårdh, Mathias Olsson, Helena Thornqvist, Eli Ingvarsson, Christina Wingren, Andrea Björkholm

Bäst: Det är visuellt en föreställning man sent kommer att glömma.
Sämst: Det blir till sist för mycket av av effektsökeri.