Få saker fascinerar, eller provocerar, så som det obegripliga. Inför det vi inte kan förstå svarar vi ofta med rädsla, eller åtminstone en ordentlig dos skepsis. Det händer några gånger under Uppsalamagikern Johan Ståhls föreställning En trollkarls bekännelser på Uppsala stadsteater att gränsen mellan trivsam förvåning och ren rädsla passeras. Vid några tillfällen, i synnerhet då Ståhl på ett synskt och fullkomligt oförklarligt sätt tycks kunna läsa sitt trollerioffers tankar, ropar några av de gymnasieelever som agerar premiärpublik rakt ut saker som: ”Lägg av!” Eller: ”Nu går jag härifrån!” Och inte sällan är det just så man känner. För han är verkligen skrämmande skicklig, herr Ståhl.
Föreställningen på stadsteatern består av en rad sådana hjärngymnastiska trix. Insprängt mellan trollerierna berättar Ståhl om sitt liv som magiker. Från den första magiska inspirationen vid fyra års ålder, via SM, två VM (med en hedrande andraplats som bästa placering) och fram till dagens position som en av världens främsta inom den fingerfärdiga magin. Den som förväntar sig stor teater, eller teater över huvud taget, kommer dock att bli besviken. Detta är en trollerishow (om än med några berättande inslag). Ingenting annat.
Men som sådan, alltså som magisk show, fungerar föreställningen väldigt väl. Ståhl är en sympatisk och stabil scenpersonlighet (han har ju gott om erfarenhet) och helt fenomenal på det han gör. Som publik sitter man i stort sett ständigt med hakan i knäet. Hur tusan gör han? Avslutande numret, som gav Ståhl en silvermedalj i VM i trolleri 2012, är rena uppvisningen i klassisk illusionskonst. Man häpnar och blir, som sagt, nästan rädd.
Frågan är dock om det verkligen är den här sortens uppsättning som stadsteatern bör satsa på ett ge som kostnadsfri föreställning för skolungdomar. Finns det inte mer ängelägen, och rent av riktig, barn- och ungdomsteater att erbjuda Uppsalas ungdomar? Jag kan inte låta bli att känna att Ståhl skulle vara såväl betjänt som förtjänt av ett annat, kanske också större, sammanhang. För, som sagt, själva föreställningen är fenomenal.