Uppsala Stadsteaterns minsta scen Ettan har klätts in i spöklikt smutsgrå väggar på vilka de döda klängväxterna förgrenar sig likt skrumpna och uttorkade artärer. Ljuset är dämpat, ibland blodrött, och golvet är täckt av ett tunt lager finkornig sand. På väggarna öppnar videoprojektioner upp en lägenhet med tapeter täckta av gulliga babykaniner, där skådespelarna, fastän i videoform, kan agera i realtid. Det är ett snyggt och effektivt sätt att vidga det begränsade spelrum som Ettans scen erbjuder. Fridjon Rafnssons scenografi och Jonas Nyströms ljus är en perfekt inramning till historien om vampyrflickan (eller pojken?) Eli och den mobbade Oskar och deras osannolika möte i Stockholmsförorten Blackeberg i början på 80-talet. Det är en scenbild, som i linje med resten av föreställningen, accentuerar det skräck- och thrillerartade snarare än det Blackebergskt socialrealistiska i John Ajvide Lindqvists historia. Gott så. Men skräck på teatern är långt ifrån oproblematiskt.
Trots detta tycks teater med skräckelement vara något av en trend just nu. På Dramaten har man nyligen haft premiär på Vargtimmen, Bergmans enda bidrag till genren, och på Stadsteaterns lilla scen spelas Ibsens Gengångare förklätt till spökdrama. Det är dock oerhört svårt att verkligen lyckas skrämmas på teatern. Skräckens och skrämselns teknik handlar främst om att manipulera publiken in i ett tillstånd av obehag och annalkande hot. En metod som gör sig bäst på film, där osäkerheten om vad som sker utanför bildrutans snäva ramar är förutsättningen för plötsliga skrämseleffekter. På en öppen scen är sådana effekter givetvis svårare att åstadkomma och trots att man här tagit hjälp av experten och skräckkonsulten Rikard Lekander är det sällan, med undantag för några lyckade sätta-i-halsen-effekter, som det blir mer än lite småläskigt. Däremot har man lyckats väl med den mörka, lite dova, stämningen. Mycket tack vare Rikard Borggårds atmosfäriska ambienser.
Vad teatern emellertid kan erbjuda, som filmen inte kan, är det närvarande och direkta tilltalet, känslan av här och nu. Det gör att Ajvide Lindqvists berättelse här blir mer levande än jag tidigare upplevt den, vare sig på film eller i bok. Relationen mellan Eli och Oskar, som mer än skräcken är kärnan i historien, blir i Bahar Pars och Elisabeth Wernesjös gestaltning både rörande och vacker. Wernesjö, som till stora delar bär föreställningen, är ett litet mirakel som Oskar. Hon spelar mobboffrets förtvivlan med en förföljds paranoida rädsla. Med samma övertygande frenesi agerar hon, dock endast i fantasin, ut hämndens glödgade vrede. Hon är kort sagt fantastisk och i sig själv värd hela biljettpengen. Även Bahar Pars är bra som Eli. Pars har något av uråldrigt väsen över sig, en egenskap som gifter sig väl med hennes okonstlade och kargt utmejslade repliker.
Föreställningens största problem är istället att den inte riktigt hittar sin form, att den inte fullt ut följer en egen dramaturgi. Den som nyligen sett Tomas Alfredsons filmatisering kommer att känna igen sig, flera replikskiften och scener är närmast identiska. Det är synd. Jacob Hultcrantz Hansson, som står för både manus och regi, har dock ställts inför en besvärlig uppgift. För precis som det är svårt att göra skräck på teatern är det nästan lika vanskligt att förvandla stora romanbyggen till scenkonst. Särskilt älskade och högeligen lästa sådana. Risken är att man hamnar i en alltför trogen relation till originalet, ett slags redovisande av intrig istället för självständig och organisk dramatik. En fälla som Stadsteaterns uppsättning stundtals faller i.
Men trohet mot originalet måste inte bara vara av ondo. Iscensättningen lyfter på många sätt fint fram den mångbottnade text som Låt den rätte komma in faktiskt är. Jag gillar särskilt att Hultcrantz valt att ta med den pedofila relationen mellan Eli och Håkan, som ju saknades i Alfredssons film. Det ger ytterligare en dimension till den hungerns tematik som går genom texten; Elis hunger efter blod, Oskars hunger efter hämnd och Håkans hunger efter barnets kropp. Jag gillar också att det religiösa tomrum som Eli kommer in i lyfts fram, att Blackeberg faktiskt saknar kyrka. Eli framstår ju närmast som ett könlöst gudaväsen, vars blodmystik är snudd på sakramental. I den gripande slutscenen delar Eli och Oskar också på en alternativ men vacker, om än ohelig, kommunion.
Det är knappast en tillfällighet att Eli betyder Gud.