Skön och skir Messias

Operabaletten inleder dansåret med svensk premiär av en föreställning fylld av vemod och hopp, ljusa skira framtidsdrömmar och en viss andlighet. I snövitt dansar de till valda delar av Händels oratorium Messias. Koreograf, ljussättare och scenograf är alla tre från Argentina, men stämningen i föreställningen känns nordisk, med den speciella färgskala och det känsloläge som finns i nordisk konst från förra sekelskiftet. Dess vemod, hopp och framtidstro har också funnit en plats här bland George Friedrich Händels vackra musik från barocken.
Operakören och sångsolisterna är placerade i orkesterdiket och med utsökt precision framför de virvlande musikslingor från Messias under ledning av dirigenten, Rossen Milanov. Musiken är skriven för att framföras konsertant och långa stunder är det fullt möjligt att bara sluta ögonen och lyssna till det nästan perfekt harmonierade. Dock tillför dansen ytterligare försköning.

Abstrakt dans kallar koreografen själv, argentinaren Mauricio Wainroth, sitt verk, baletten Messias, som han skapade i slutet av 1990-talet. Denna balett kanske inte berättar någon historia, som den klassiskt romantiska baletten brukar göra, och ibland kan det kännas som att sångarnas strofer på engelska ropar efter en rörelsetolkning som stämmer överens med innehållet i dem. Texten bygger på Bibeln och handlar mest om Jesu födelse. Dansarna förmedlar ett slags rörelseglädje i största allmänhet. Om man vill kan man ju kalla det andligt gestaltande. Men totalupplevelsen är sinnligt vacker, oavsett vad man har för religion.
Dansen kan sägas spegla musikens struktur, dansarna rör sig i slingor och formationer. Stegen i mjuka dansskor är mjukt sensuella, lätt lekfulla och rymmer en del rent akrobatiska inslag. Det är lite ovant att se Operabalettens dansare hjula och stå på händerna, men mestadels är det invävt i modern dans, med spår i rörelserna av till exempel Martha Graham, Merce Cunningham och våra egna koreografer Birgit Cullberg och Mats Ek.

Nästan alla stycken avslutas med någon form av mänskliga pyramider eller ornament. I sanningens namn är inte alla konstfullt flätade kroppar och lyft riktigt stadiga och efter några ganska lika avslut kan det kännas lite tjatigt. Men mest är dansen vacker, förstärkande musiken skönhet. Med ljussättningen målas scenen och fonden i skira pasteller, gryningsrosa, skymningsblått och soldisgrått. Dansarnas lätta, vita kostymeringar påminner om någon idyllisk midsommarfest.
Mot slutet, när det drar ihop sig till Hallelujakören, åker dock de klassiska vita tyllkjolarna på de kvinnliga dansarna. Den änglalika viktlösheten känns då självklar och ofrånkomlig till Händels ständigt levande musik.