Skolpjäs på lärarnas sida

De finns där allesammans. Hela den prunkande buketten av rara blommor som man kan möta i en skolas lärarrum. Lärare för livet heter pjäsen. Den är skriven av Sofia Fredén och ges nu på Stockholms stadsteaters Klarascen. Vanligtvis brukar eleverna stå i fokus när skolan är på tal. Den här pjäsen tar ett djärvare grepp än så, när den diskuterar frågorna från lärarnas horisont. Fast någon egentlig diskussionspjäs är det kanske ändå inte. I stället för att komma med något entydigt facit skildrar den lärarnas oförtrutna, ofta oegennyttiga kamp med sina uppgifter. Vad regissören Måns Lagerlöf därmed åstadkommit är i första hand ett kärleksfullt porträtt av en underskattad och undervärderad yrkeskår.

Det har blivit en föreställning med många talande detaljer och en myckenhet humor. För de närmast berörda bör därför igenkänningsfaktorn vara mycket hög. Sofia Fredén går varsamt till väga när hon porträtterar dessa vardagens heroer i vårt samhälle. Uppsättningen frilägger mekanismer och problem, men gör det med åtskillig värme och sympati. I bakgrunden samsas samtidigt flera av de stora frågor som gäller för arbete och arbetsplatser över lag. De som har med allt från gränsen mellan yrke och familjeliv att göra, med hierarkier och det sociala samspelet, stämningar i samhället till spörsmål om ledarskap och de enskilda medarbetarnas möjligheter att göra sina röster hörda. För skolans del alla konferenser som lägger beslag på värdefull tid och sist men inte minst vilken skola vi vill ha och vilken människosyn som skall råda.

Lärare för livet är en pjäs som står på lärarnas sida och som visar vidden av det engagemang för unga människor som styr hela verksamheten. Jag kan tänka mig att den har goda utsikter att få åtskilliga som dignar under den dagliga bördan att räta på ryggen. Även lärarkåren behöver bli sedd och bekräftad. Det blir den här. Det betyder också att Sofia Fredén, hennes regissör och skådespelarna skapar ett alltigenom övertygande galleri av profiler och personligheter som skolan behöver och äger mer än någon annan samhällsinstitution. Föreställningen lever av det imponerande ensemblespelet. Där finns Niklas Falk som biträdande rektor, en skolfux utrustad med såar av empati för både elever och kolleger. Det är bara oförmågan att ta för sig för egen del som ligger honom i fatet. Med Niklas Falk som exekutör blir rollen ändå en av de allra gemytligaste.

Hos Kajsa Ernst är det titeln rektor som ger henne auktoritet så länge den varar. Handlingsförmåga är annars kanske inte hennes bästa gren. Kristofer Fransons Joel är väl egentligen mest lärare utan att han vill vara det. Men har bär på en inre trygghet som passar bra i skolsammanhang. Hos Henrik Norléns idrottslärare Björn finns en kamplust som ger hela kollegiet en ytterligare dimension. Nadia Hussein-Johansens Johanna kommer direkt från lärarhögskolan, men hittar trots detta snabbt en fungerande yrkesroll. Där har Lena Nilssons Christel det något knepigare i oförmågan att hålla privatjaget i schack. Det senare gäller även Marika Lindströms Margareta men från motsatta utgångspunkter. Det är egentligen bara Andreas Kundler som ny rektor som blivit en karikatyr. Bakgrunden som officer visar sig dock användbar, när han använder närstridstaktik för att skapa ordning.
Den tacksammaste rollen har dock Pia Johansson som läraren Kerstin. Och Pia Johansson svarar med att ge hela sitt breda register fria tyglar med en spjuveraktighet, tryckstyrka, plastisk förmåga och lika verbal som handgriplig scennärvaro. Här har de lärare som ser föreställningen fått en förebild som heter duga! Men eftersom Pia Johanssons Kerstin också är en uppvisning i konsten att leva blir rolltolkningens räckvidd betydligt längre än så.

Skolpjäs på lärarnas sida

Föreställningen Lärare för livet på Stockholms stadsteater är ett kärleksfullt porträtt av en underskattad och undervärderad yrkeskår, skriver Bo-Ingvar Kollberg.