Skickligt om vardagsvåldet

Förr i världen fanns en hederskodex och överenskommelse, att ingen som ligger får bli slagen. I takt med att synen på våldet förändrats i dagens samhälle har denna spärr luckrats upp. Misshandeln tar sig allt grövre utryck. Om mekanismer i omlopp i samband med övervåldet handlar pjäsen Blästrad. Efter Uppsalapremiär i går tisdag på Stadsteaterns till en arenascen inrättade Salongen skall den nu ges som skolföreställning för årskurs nio. Mats Kjelbye har skrivit ett stycke bruks- och diskussionsteater, som lägger sig mycket nära den vardag och verklighet där övergrepp av det här slaget har sin hemvist. Robin Keller gör rollen som pjäsens enda person Ed till ett spännande åskådningsexempel hur en ung människa steg för steg utvecklas till en kriminell våldsverkare.

Samtidigt stannar pjäsen till vid olika stadier under denna karriär och lyfter i återblickar fram händelser som varit avgörande. Det betyder att såväl föräldrar och kamrater som anförvanter och representanter för samhället blir synliga under skeendets gång. Robin Keller har allt detta i fast hand i ett suveränt berättargrepp, som skapar en stark närvaro åt förloppet. På samma gång ger de olika typsituationerna utrymme för många frågor med stigande svårighetsgrad. Varför gick det som det gick? Hade Ed kunnat handla annorlunda, vilka var hans främsta bevekelsegrunder? Det innebär att pjäsen varken moraliserar eller innehåller några pekpinnar. Jag kan tänka mig att det blir många intressanta diskussioner bland högstadieeleverna framöver.

Från början handlar det huvudsakligen om vad som närmast framstår som ett pojkstreck, när Ed för att imponera på sina kamrater skjuter med ett soft-gun mot några badande barn. Men tämligen omgående står det också klart att det är mera än platsen i kompishierarkin som står på spel. Det är också frågan om upplevelsen av en förhöjd livskänsla, en upptäckt som så småningom förstärks av både maktberusning och impulser med ett sadistiskt innehåll. Så är skeendet i full gång utan några reglerande hämningar, någon självkontroll eller vad som brukar gå under benämningen samvete. Mats Kjelbye lämnar i sin pjäs en diagnos på ett dagens samhälle där känslokylan är påfallande. Men där kanske ännu mera bristen på och oförmågan till empati är det allt överskuggande fenomenet. Därmed får hans drama en allmängiltighet, som kan omfatta även betydligt mera subtila former av våld än de som föreställningen exemplifierar. I förlängningen kan man givetvis också diskutera hur det kommer sig att våldet både kan vara lockande samtidigt som det väcker avsky. De otaliga kriminalserierna i tv har som bekant höga tittarsiffror.

Robin Kellers Ed befinner sig dock på en mera hanterbar och alldaglig nivå. Det inte minst intressanta med rollfiguren är att den ger plats åt flera både mjuka och genuint mänskliga drag som i samband med festen där Ed hånglar med sin flickvän Alice. Eller när mormor Majvor är på tal. Det avståndstagande som annars hade legat nära till hands stöter därför på svårigheter. Robin Keller förmedlar med lyhörd inlevelse i alla skiftande tonfall framgångsrikt denna mångtydighet, något som ytterligare bidrar till det i hög grad levande porträtt som pjäsen tecknar. Likaså finns mot slutet av dramat, i vad som närmast handlar om rollgestaltens uppgörelse med sig själv, förslag till nycklar och ett slags facit för hela föreställningen som kan tillämpas i sammanhang också utanför det annars övergripande våldstemat. Det är Robin Kellers säkra blick för rollens ytskikt och tillstängda men ändå förnimbara dimensioner inåt som gör det här stycket bruksdramatik till ett slagkraftigt debattinlägg och lite till.

Skickligt om vardagsvåldet

Robin Keller gör ett spännande och mångbottnat porträtt av våldsverkaren Ed i Uppsala stadsteaters pjäs Blästrad och skapar därmed underlag för intressanta diskussioner framöver, skriver Bo-Ingvar Kollberg.