I Margareta Garpes persongallerier dominerar kvinnorna, också så i Alla dagar, alla nätter på Kulturhuset Stadsteaterns Lilla scen: fyra kvinnor ur tre generationer – den åldriga nyblivna änkan Alice, hennes två döttrar Krista och Nita och dotterdottern Jonna. Patriarken Axel – han med jaktgeväret – har precis dött och familjen samlas för att begrava honom. Som brukligt vid påtvingade familjesammankomster pyr gamla rivaliteter mellan syskon, barn och föräldrar upp. Systrarna Nita och Krista är varandras motpoler, den förra fjättrad av sitt duktiga flicka-komplex och den senare på ytan frigjord, men likväl bunden av sin kärlek till älskaren Henrik, försvarsadvokaten som mellan turerna till Hovrätten och hennes kärleksnäste alltid går hem till sin hustru. Två andra motpoler är änkan Alice som i ett kritiskt ögonblick avslöjar att hon aldrig ville bära moderskapets tunga ok, och dotterdottern Jonna som uppfyller sina drömmar om att åka på jorden runt-resa.
Männen befinner sig i periferin, antingen döda eller som karikatyriska komiska poänger, i synnerhet Henrik som gör varje ansats att vara god men som misslyckas eftersom hans könsroll inte lärt honom att ta ansvar för sitt egna känsloliv. Jonnas pappa Martin är å sin sida patetisk i sina försök att genom att ta sig allt yngre kvinnor stoppa sitt eget åldrande.
"Alla dagar, alla nätter" ett familjedrama, men den gestaltar också ett makrokosmos av kvinnlighetens kretslopp. Att Krista, som är sedan gammalt hypokondrisk, är mitt i ett vallande klimakterium är centralt för det vägskäl som hon ställs inför, att vara fri i Paris eller stanna hemma med sin älskare. Vägskälet ställs till dess ände när Alice blir sjuk och blir tvungen att vårdas i hennes hem.
Margareta Garpe tycks vara benägen att lyfta fram det komiska snarare än svärtan i denna uppsättning, vilket till sin fördel har att de dödsångestfyllda ögonblicken visserligen blir desto starkare, men också gör att det blir svårt att tro på att det är riktiga människor och inte arketyper man betraktar. Inte utan skicklighet, vill jag tillägga, Lena B Eriksson som den sökande Krista är väl värd att se, likaså Meta Velanders manipulativt gaggiga Alice.