Skapandets pris

Den har varit vissa problem i starten, framflyttad premiär, skadedrabbad ensemble. Men nu har den hittat både flyghöjd och marschfart, Stockholms stadsteaters uppsättning av Anton Tjechovs pjäs Måsen. Regissören Jan Håkanson har särskilt vinnlagt sig om att göra byggstenarna tydliga i detta kärleksdrama och skådespel om teaterkonsten och konstnärskapets pris. Det är gestalternas livsöden som ställs i förgrunden. Och det i Lars Östbergh scenografi som givits en närmast expressionistisk utformning. Några väldiga pelare fyller scenrummet och de avskalade väggarna präglas av samma kalkslammade gråvita betong. I fonden några fönsterrader, som är det närmaste man kommer det ryska godsets forna prakt. Jan Håkanson har flyttat fram tiden tjugo år från tillkomståret 1896 till första världskriget och perioden före revolutionen.

Men därmed låter han sig nöja. I stället blir det den olyckliga kärleken och sambandet mellan själsligt lidande och skapande som kännetecknar den här föreställningen. Arkadinas unge älskare, den framgångsrike författaren Trigorin följer dock sitt eget spår. Här är han grafomanen som drivs av ett inre tvång att anteckna allt han ser. Om man så vill blir han därmed också författarens egen representant, den som iakttar och protokollför alla händelser i den lantliga provinsen. Jakob Eklund låter honom förändras under skeendets gång. Från början är hans sociala tafatthet den mest synliga egenskapen. Och förhållandet till Arkadina handlar om sökandet efter en modersgestalt. Efter hand tar han dock för egen del allt mer plats i förloppet. Hela tiden med en synbar distans till det pågående familjelivet. Som gäller hans utanförstående själva livet, som han ersatt med en diktad värld. Kanske kan man också tala om en sorts verklighetsflykt som Björn Gustafson ägnar sig åt, när han tränger undan sin längtan till staden med uppmärksamheten i stället riktad mot lantlivets obehag. Det är en fyndig satir över en grön livsstil, om man så vill.

Då är de övriga desto mera upptagna av alla ömsesidiga beroenden och bindningar, med vilka Jan Håkanson skapat en nyckel till sin pjästolkning. Lilian Johanssons Polina och dennas hemliga förhållande till läkaren Dorn i Bengt Järnblads gestalt brukar inte ges en så här avslöjande framtoning. Masja, som görs av Maria Salomaa, är lidande och olycka rakt igenom. Varken kroppsspråket, tonfallen eller mimiken handlar om någonting annat. Sven Ahlström som Konstantin ser i Trigorin inte bara en konkurrent som författare utan ännu mera en rival om moderns gunst. När Nina avvisar honom är det ett dubbelt sår som rivs upp.

Lena Granhagen är en påfallande sval och stram Arkadina. Så värst mycket divalater uppvisar hon inte i den här föreställningen. I stället blir det upptagenheten av det yrkesmässiga livet på scenen och rollerna där som framstår som ett slags paradoxal förklaring hennes mentala frånvaro i det pågående skeendet. Nadja Mirmirans Nina med skådespelarambitioner är på väg dit. Men hennes vardagstillvaro med oförstående och avståndstagande föräldrar hindrar henne från att ta steget fullt ut till ett liv i konsten. Jan Håkanson läser Tjechovs drama på sitt eget sätt med en inbördes lyhörd och i de avslöjande detaljerna mycket spelskicklig ensemble, som tar väl till vara regissörens intentioner.

Skapandets pris

Sambandet mellan konst och skapande står i förgrunden i Stockholms stadsteaters föreställning av Anton Tjechovs pjäs Måsen, skriver Bo-Ingvar Kollberg.