Skakande teaterupplevelse

Suzanne Ostens och Unga Klaras iscensättning av Christopher Marlowes Edward II (1592) är årets hittills mest skakande teaterupplevelse. Intet ont anande sätter vi oss på gradängen välkomnade av regissör och skådespelare sedan en agerande engelsk sufflös och en svartklädd sångerska ledsagat oss in i lokalen. Efter en stund upptäcker vi att vi sitter på en ofta snurrande vridscen omgiven av en ännu oftare snurrande ring med aktörer och rekvisita som ibland får våra egna säten att gunga. Vi drabbas av yrsel.

Marlowes drama behandlar med en förvånansvärd uppriktighet den bisexuelle sonen till Edward I och fadern till den store Edward III, en av eftervärlden som svag betraktad kung, känd för sina inbördeskrig. En regent som abdikerar är sällan populär bland historikerna, åtminstone inte i England. Ogenerat visar Marlowe Edward II:s kärlek till den ofrälse gunstlingen Gaveston, hans adelsfientliga politik och hans gemål Isabellas öppna förhållande med unge Mortimer, vars fader hyser en förbluffande tolerant syn på samkönade relationer.
Osten visar, som man kan förvänta sig, ett utpräglat queerartat intresse för erotiken och Rikard Wolff, som spelar Edvard, förmår som få nu verksamma skådespelare frammana avgrundsdjup intensitet i de homoerotiska scenerna, såväl med Simon Norrthons Gaveston som med Albin Flinkas Spencer. Lika imponerande är han som torterad och tillintetgjord i dödsscenen, där kanske mördarnas glödande järnspett och rosa täcke mera förtar närvaron än understöder den. Edvard trycks ihjäl av ett bord sedan han tidigare fått några grundliga dopp i toalettstolen.

I programbladet stannar däremot det machiavelliska maktspelet, som nog var det viktigaste i pjäsen för den dokumenterat våldsbenägne författaren. Strax före sin avrättning yttrar sig Mortimer om Fortunas hjul som när det nått sin höjdpunkt blott kan snurra nedåt. Ostens iscensättning är så fylld av distanseringseffekter som tar ut varandra att affiniteten med splatterfilmen blir smått besvärande. Efter paus möts vi av två torterare som likt instruktörer på en veckoslutskurs som vår arbetsgivare betalat demonstrerar tortyrredskap. Effektfull är naturligtvis scenen med Spencer den äldre som snurrar in med sin egen galge, men andra mord förefaller begångna mest på lek.
Det är länge sedan vi såg en osteniscensättning så surrealistisk som denna. Skådespelare rullar in i egendomliga kostymer och poser, ibland som lik, åtföljda av besynnerlig rekvisita. Svärden är överdimensionerade. Stundom är surrealismen befogad: ett jättekuvert, ett skepp - statsskeppet - vilket i en scen blir Edvard den andres hattdekoration. Ibland är bildvärlden mer dunkel. Kvinnan med barnvagnen med kålhuvudena får sin förklaring på slutet när den unge Edvard (III) uppträder med Mortimers avhuggna huvud - gestaltat just av ett kålhuvud. Varför biskopen i styv purpurdräkt är försedd med rullskridskor är svårare att utröna, liksom bilvrakets eller den gamla toalettstolens signifikans.

Skådespelarna bär tunna vita särkar, ibland ovanpå svarta läderbyxor, och utanpå dessa ett slags stela medeltida mantlar, färggranna som damklänningar i en halvsekelgammal postorderkatalog. Då och då ser vi en öppning mot ett stiliserat intensivgrönt landskap bakom en vattenyta; en engelsk trädgård i vilken alla aktörerna i slutscenen vandrar omkring.
Flera av Ostens krigiska adelsmän är kvinnor och plötsligt inträder en armé med kastrullförsedda unga kämpar. Osten vill distansera roller genom överraskande besättning, med tanke på kön och ålder. Mest extrem är kanske den åldriga aktris i klarrött som med medvetet patos från teatermuséet gestaltar drottning Isabella. Hon kunde vara mor till sin make och farmor till sin älskare.

Av "Marlowe's mighty line", för att citera Ben Jonson, återstår inte mycket i Nils Gredebys översättning, men i några av Wolffs monologer klingar den glädjande intakt. Osten sätter sin egen signatur under verket genom att låta den nye kungen blotta sin barnsliga svaghet i ett tillagt hallå och en vag fråga efter pappa.
Andan i Marlowes pjäs är nog mer adekvat fångad i Derek Jarmans film (1991) och i äldre iscensättningar, exempelvis David Mouchtar-Samorais (1981), men Osten visar sig som alltid vara en fascinerande dam som får teatervärldens vridscen att snurra i en alldeles egen takt.

Skakande teaterupplevelse

Suzanne Ostens surrealistiska iscensättning av Edvard II får teatervärldens vridscen att snurra i en alldeles egen takt, skriver Roland Lysell.