Skådespeleri på högsta nivå

Bakom några resliga trädstammar breder det småländska höglandet ut sig. Scenografen Peter Holm har fyllt i konturerna. När ljuset faller in genom gasväven vid rampen och sedan de spröjsade fönstren framträder Klarascenen i en både kontrastrik och distinkt färgsättning. Samma grepp gäller också själva uppsättningen, när Stockholms stadsteater nu ger Vilhelm Mobergs allmogedrama Änkeman Jarl med premiär i lördags kväll. Så särskilt mycket Moberg är det dock inte publiken möter i denna Göran Stangertz iscensättning. Men desto mera av Ingvar Hirdwall och Marika Lindström, som gör den gamle korpralen Andreas Jarl respektive dennes granne, vagnmakaränkan Gustava.

Det här är en uppsättning där den som vill se skådespeleri på absolut högsta nivå får sitt lystmäte. Stangertz har inte fallit för frestelsen att ägna sig åt publikfrieri. Något folklustspel med krumelurer hämtade från grovkomikens domäner eller ens någon Döderhultarnaturalism är det minst av allt frågan om. Här sitter i stället illmarigheten i högsätet tillsammans med bondslughet och ett sinne för finansområdets realiteter som det skulle behövas mycket av i dagens av bankkriser och vettlösa bonusar plågade värld.

Om man sedan tycker att mönstren för ekonomiska resonemang också skall styra samlevnadsvillkoren i ett parförhållande, är förstås en ståndpunkt som går att diskutera. Änkeman Jarl handlar om äktenskapsfrågan på ett seniorplan i det gamla Bondesverige på 1930-talet. Men det går inte att bortse från att de bägge huvudpersonernas rationella bevekelsegrunder när de ger sig in på ekonomiska frågor, har en hel del att tillföra också i vår egen tid. Liksom när det gäller singellivets fördelar framför tvåsamhetens alla nödvändiga kompromisser. Självförverkligandets förespråkare har bara att ta för sig av argument så det räcker och blir över. Där har pjäsen nog fått en från början knappast förutsedd aktualitet, när den från ett lite oväntat håll belyser karaktäristiska drag i dagens verklighet.

Men stommen i berättelsen förblir givetvis Mobergs berättelse om knekten Jarl, som är nybliven änkeman och börjar snegla på Gustava i stugan bredvid. Också hon har nyligen förlorat sin livskamrat. Inte minst för alla vardagsbestyren, matlagning, tvätt och städning, behövs det en kvinna i huset. Dessutom finns det besparingar att göra när två hushåll blir ett. Och som om inte det var nog råder bostadsbrist i trakten, något som såväl Andreas Jarls bägge döttrar som Gustavas son hittat ett sätt att råda bot på.

Den som nyligen sett musikalen på Mobergs utvandrarserie Kristina från Duvemåla eller rentav läst förlagans avslutande del Sista brevet till Sverige minns astrakanäpplet och dess övertoner fyllda av hemlängtan och vemod. Den här gången står samma frukt snarare för trygghet och en självmedveten förvissning om att ha gjort det bästa av livet. Det är korpralen Andreas Jarl själv som betraktar sitt värv på det sättet. Han är pjäsens odiskutable representant för en patriarkal världsordning med åtskilligt av sturskhet, slagfärdighet, snålhet och vid behov småelaka tendenser djupt förankrade inombords. Ingvar Hirdwall hittar fram till det ena träffande uttrycket efter det andra för denna mångfald.

Han lyser upp och dominerar skeendet likt en småländsk fura som blivit kvarlämnad som frötall på ett kalhygge, agerar med en pondus som påminner om dramats upphovsman, kraftkarlen Moberg själv. När Hirdwalls Jarl genomskådar sina medmänniskor, håller god min i elakt spel, anlägger sin helt personliga form av ironi och manipulerar omgivningen alltigenom efter eget skön är ingen hans överman. Det är lika intagande som överdådigt genomfört och stundvis rena uppvisningen av en skådespelare på toppen av sin förmåga.

Marika Lindströms Gustava står Hirdwall inte långt efter i vad som efter hand utvecklas till ett samspel i teaterkonstens allra högsta division. De bägge scenerna, som också blir föreställningens höjdpunkter, med frieriet och lysningskalaset står i en klass för sig. Lindströms sätt att smida ränker tar sig dock lite andra uttryck, där vad som kunde kallas för en särskilt kvinnlig förmåga till listighet kommer till användning. Men också här bygger rolltolkningen på en mental styrka som går hela vägen inifrån och ut. Att det är flera män än Andreas Jarl som faller för hennes mångtydiga klurighet är ingenting konstigt alls, något som Åke Lundqvists ömsint tecknade träskomakare Mandus demonstrerar med eftertryck. Av Jarls och Gustavas barn gör Kajsa Ernst dottern Hilma, vars livsbesvikelse utvecklas till ett gripande människoöde. Joakim Gräns som Albert och Lena Nilsson och Anders Johannisson i rollerna som Martina och Edvin, dotter och måg in spe, har heller inte de mycket att sätta mot i föreställningens väldiga envig mellan viljor och krafter starkare än urberget. För publiken är det bara att låta sig ryckas med och njuta för fulla drag.

Skådespeleri på högsta nivå

Änkeman Jarl med lördagspremiär på Stockholms stadsteater ger den som vill avnjuta skådespeleri på högsta nivå sitt lystmäte, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.