Skådespelarnas Mäster Olof

I den för några år sedan utgivna minnesboken Slanten i vanten berättar regissören och skådespelaren Lennart Hjulström om hur det kom att bli en uppsättning på Upsala stadsteater 1957 av Mäster Olof som på allvar väckte hans håg för teaterbanan. Ernst-Hugo Järegård gjorde titelrollen. Trots att föreställningen hade en hel del brister satte den livsavgörande spår hos den unge gymnasisten. Kanske också hos någon annan, om än något yngre teaterbesökare, kunde man tillägga.

Lennart Hjulström har sedan dess själv satt upp Strindbergs 1872 i en första version tillkomna ungdomsdrama flera gånger under sina många yrkesverksamma år. Nu sker ett nytt möte mellan pjäsen och iscensättaren i en i fredags kväll på Stockholms stadsteaters Klarascen premiärvisad uppsättning. Regissören har dock inte nöjt sig med en bearbetad version av det skådespel som utgör upptakten till den moderna svenska dramatiken. Sist i föreställningen bjuds på en överraskning. Det är en scen ur Nationaldiktarens Gustav Vasa, som blivit ett appendix och som ges i ett närmast om ett spex påminnande utförande.

Frågan om ungdomlig idealism och bildstormarambitioner hos det uppväxande släktet hör till mänsklighetens eviga följeslagare. Tillägget från Gustav Vasa ger möjligen vid handen att den äldre generationens sätt att bemöta tonårstrotset och på ett djupare plan drömmen om en ny och bättre värld i dag möts av en välvilja och ett tillmötesgående från föräldragenerationens sida, som rentav är kontraproduktiv. Det behövs motstånd och någonting att träna de mentala musklerna mot, om något vuxenblivande skall komma till stånd. Kanske är den undfallande pedagogiken, kravlösheten och konflikträdslan härvidlag en bidragande orsak till dagens permanentade allåldersideal om evig ungdom.

De psykologiska komplikationerna som Gustav Vasa-scenen uppehåller sig vid, lyser dock huvudsakligen helt med sin frånvaro i instuderingen av Mäster Olof. Här har Lennart Hjulström i en färgstark scenografi signerad Charles Koroly i stället tagit fast på det som är idédrama i Strindbergs text. Hos upphovsmannen var det reformationstiden, kampen mellan den katolska kyrkan och den reformrörelse som utgick från Luther och så småningom ledde till den evangeliska läran som fick svara för det idémässiga underlaget. Till detta kom så Gustav Vasa, dennes maktbehov och önskan att använda kyrkans rikedomar för att betala den skuld till Lübeck som var en följd av befrielsekriget mot Kristian II. Det man givetvis kan undra över är, i vilken utsträckning de bibliska, klerikala och teologiska anspelningarna och inslagen i dramat är tillgängliga för dagens i varje fall unga publik. Vårt kulturarv har av det som anses politiskt korrekt och med skolans hjälp tunnats ut rejält under senare år. Och inte står det heller särskilt högt i kurs eller tillmäts något nämnvärt värde i dagens samhälls- och kulturdebatt. I den mån skolklasser ser föreställningen vill det till att lärarna ger en fyllig bakgrund. Detta samtidigt som man gärna tänker sig att just unga människor bör ha goda förutsättningar att känna igen åtskilligt av sina egna tankar och funderingar i Lennart Hjulströms iscensättning.

För är det något som står i centrum är det just den unge idealisten Mäster Olof. Jonas Karlsson ger denna roll en framtoning som omedelbart för tankarna till 23-åringen som en gång skrev dramat. Och den inre driften att följa en inre övertygelse och hitta den egna vägen genom livet får ett närmast arketypiskt utseende. Följa allfarvägen eller gå mot strömmen blir på så sätt den konflikt som styr Olofs livsorientering i pjäsen. Det finns drag av en Hamletgestalt över honom. Men det är heller inte svårt att se hur den något äldre Ibsen influerat Strindberg vid utformningen av rollen. Jonas Karlsson utkämpar inom sig en ideologisk strid, som känns alltigenom övertygande och representativ. Men Lennart Hjulström har i sin personinstruktion också sett till att lyfta fram alla de likheter som finns mellan en idealist och en drömmare. I det senare avseendet är steget inte långt till en konstnär, som låter sin vision om en bättre värld styra den kreativa ingivelsen. Ungefär på det sätt som många skapande andar kompromissade med sitt konstnärskap och ställde det i politikens tjänst under 68-åren.

En rollgestalt som passade väl in under denna tid, men också företer en hel del likheter med anhängare av totalitära strömningar sedan dess, är Gert Bokpräntare. I Strindbergs drama möter denne samma öde som drabbade många dissidenter i Sovjetunionen under glansåren, att bli förklarad som mentalt otillräcklig och därmed förpassad till en psykiatrisk klinik. Det inte minst imponerande i Leif Andrées gedigna rolltolkning är dock, att han så skickligt lyckas undgå att placera sig i något särskilt politiskt eller opinionsmässigt läger. Om någon i föreställningen är han den som håller lågan vid liv i kampen för en bättre värld. När han utmanar och provocerar Olof är det knappast egennyttan utan just idealen som styr. Därmed blir det också hos Leif Andrées Gert där det som finns kvar i uppsättningen av framtidstro kommer till uttryck. Ralph Carlsson gör en av makt och myndighet präglad Gustav Vasa. Samtidigt finns här en skickligt förvaltad illmarighet, som mycket fint tar fasta på det mänskliga hos kungen. Sten Ljunggren är biskop Brask, också det i en rolltolkning som låter ana drag av vekhet bakom ett auktoritärt yttre. Bengt Järnblad har i sin uppgift som adelsman vid hovet anlagt en smilande mask, som signalerar dubbla budskap och dolda agendor lång väg. Christer Fants riksmarsk Lars Siggeson är i sin tur ämbetsmannen som blivit ett med sin yrkesutövning och den retorik som mest är ett utanverk.

Gunilla Nyroos är en skådespelare med en förmåga att använda kroppsspråk och mimik som har få motsvarigheter. Även i en uppsättning där hon saknade repliker, skulle hon säkert få hur mycket som helst sagt ändå. Den här gången gör hon med en på kornet fångad exakthet Laurentius Andreae, Olaus Petris bror, men i första hand Fru Kristina, mor till mäster Olof. Och här personifierar hon tydligare än någon annan omfattningen av kampen mellan två ideologier och två skilda teologiska synsätt. Där fasthållandet av katolicismen blir en fråga om liv eller död. Det är så bra som det kan bli. Sofia Ledarps roll heter också Kristina, men här handlar det om Gert Bokpränares dotter och hustrun till Mäster Olof. Hennes försvar för en gammaldags kvinnoroll väcker, som man kan vänta sig, åtskillig munterhet hos publiken. Men efter paus växer det hos henne fram en besvikelse över bristen på jämställdhet i äktenskapet som får en gripande framtoning, när den visar på vidden av de offer hon gjort. Likaså svarar uppgörelsen mellan henne och Gunilla Nyroos i rollen som hennes svärmor för hela föreställningens kanske allra djupaste stråk, när den lyfter fram föräldragenerationens försök att bakbinda de egna barnen med skuldkänslor och krav på tacksamhet. Det är i hög grad den samspelta ensemblen och de enskilda skådespelarinsatserna som svarar för den stora behållningen i denna Lennart Hjulströms välavvägda uppsättning. Och den ironiska avslutningen ger onekligen en infallsvinkel till idealens plats i våra liv, som tål att begrundas flera gånger om.

Skådespelarnas Mäster Olof

Det är skådespelarnas insatser men också Mäster Olof som idédrama med en ironisk knorr på slutet, som utgör den stora behållningen i Lennart Hjulströms uppsättning hos Stockholms stadsteater, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.