Det strålar glitter och glamour från scenen, förförisk musik och ekon från publikens jubel i Uppsala stadsteaters ”Stjärnan & odjuret”, vuxenversion till kusinen ”Losern & skönheten”, bägge med lördagspremiär på Lilla scenen. Kändisvärlden är ett parallelltillstånd till den verklighet där vi andra lever. För den som tagit sig dit gäller det att ha elefanthud och en jagstyrka som ett lejon. De med en narcissistisk läggning kan dock räkna med en uppmärksamhet, som vi vanliga dödliga bara har tillgång till i våra drömmar.
Dennis Magnusson hör till de dagens dramatiker som med förkärlek uppehåller sig vid tidsandan, dess debattmönster och upphaussade frågor. Tidigare har Stadsteatern visat hans pjäs om Lars Norén, ”7:3 Återbesöket”. I Göteborg ges just nu ”Kikkiland” med populärkulturen och en av dess förgrundsgestalter som tema. Stjärnan & odjuret är en gren på detta senare träd. I regi av Sara Cronberg handlar den om en känd person, men en fiktiv sådan. Hopplockad av delar hämtade från vad som gäller de flesta stjärnor i rampljuset. Vad man kan invända, är att någon som varit ute ur leken i 19 år knappast längre är särskilt ihågkommen. Glamourvärlden är grym mot sina utövare. Nya förmågor tar ständigt över.
Kanske kan man säga att Laura i den här pjäsen är undantaget som bekräftar regeln. Med en idé, som kunde vara hämtad från självaste Ingmar Bergman, faller hon ihop mitt under ett framträdande. Hennes inre jag säger ifrån. Hon vill inte vara med längre. Trots ideliga påstötningar vägrar hon att lämna sin undanskymda tillvaro på en liten plats i New Hampshire. En assistent sköter det löpande. Den sista tiden har hon också känt sig otrygg eller möjligen smittats av paranoida föreställningar. Därför installerar hon larm för att göra tillvaron mera uthärdlig.
Det främsta skälet är den svenske man som bosatt sig i en Fiat i den näraliggande skogen. Han spanar efter och försöker få kontakt med Laura så ofta det går. Även grannarna ägnar sig åt en liknande kontroll, liksom tillresta turister som vill få en skymt av kändisen.
Man kommer att tänka på franska Sophie Calle, som har använt stalking som konstnärlig metod, när hon engagerade en privatdetektiv att spana på sig själv. Eller när hon som hotellstäderska spionerade på gästerna. Samtidigt pågår olika försök från ett produktionsbolag att få Laura att återgå till scenen. I denna process med mycket social träning, spelar svenske Krister Larsson en viktig roll. Hur det går, skall inte avslöjas här. Men ett val mellan Bahamas och Partille är inte oväsentligt.
Stjärnan & odjuret är en pjäs som ofta balanserar på gränsen till det banala och heller inte går fri från en hel del klichéer. Att den problematiska texten inte går över styr, är helt och hållet skådespelarnas förtjänst. Cecilia Nilsson i huvudrollen utför storverk, när hon låter sin Lauras desperation och vilsenhet skymta fram. Den som handlar om priset för ett liv i rampljuset. Mathias Olsson gör rollen som Odjuret så oskuldsfull, osäker och småknäpp som behövs för att den inte skall glida ur blickfånget. Också de övriga, Åsa Forsblad Morisse, Kristoffer Hellström, Peter Järn och Louise Ryme, har sina roller i säkert förvar och ser till att hålla dem på rät köl. En eloge, till sist, även till scenografen Helle Damgaard och ljusansvarige Mats Öhlin, vilkas trolska sagoskog och minst lika betagande ljussättning man tar med sig hem i gott minne.