Skådespelarna inte i pjäsens klass

Den svenska teaterns mest kända dysfunktionella hotellfamilj härjar just nu på Dramaten. Jag syftar naturligtvis på Lars Noréns genombrottspjäs Natten är dagens mor som hade premiär på Stora scenen i lördags. Här möter vi den alkoholiserade fadern som driver de övriga familjemedlemmarna och hotellet till känslomässig och ekonomisk konkurs. En familj ständigt i uppbrott men lika bundna till varandra som motpoler.
Det är Noréntolkaren Björn Melander, känd för sin klassiska tv-uppsättning av samma pjäs, som åter tagit sig an dramat.  I mångt har Melander lagt karbonpapper mellan de båda naturalistiska uppsättningarna men Dramatens föreställning lär inte gå till teaterhistorien på samma sätt som den förra.
Att placera Örjan Ramberg som den försupne, i grunden varmhjärtade, men som människa krossade maken, är ett rent kamikazeprojekt dömt att misslyckas.

Ramberg besitter inte djupet i sitt skådespel som karaktären kräver av bottenlösa smärta och godhet och berör mig därför föga.
Dessvärre har Melander lagt fokus på fadern, vilket gör att övriga aktörer näst intill drunknar i Rambergs överspel, likt medberoende. Irene Lindhs mamma blir därför förvånansvärt sval och inte som brukligt dramats underliggande nav. Niklas Engdahls äldre broder saknar de där explosiva stråken av farlighet och sjuklig modersbundenhet och blir därför mest bara stel och obegriplig. Hos den yngsta sonen, Rikard Lekanders Ricky, saknar jag valpigheten, könsambivalensen och den vacklande omnipotensen. Han är i stället mest hård och ytterligt beräknande i sin gestaltning.

Sören Brunes scenografi är på många sätt innovativ och vacker men blir allt för naturalistisk för att tillföra dramat någon ytterligare dimension.
Med det i åtanke är det svårt att inte jämföra med Stillheten som nyligen spelades på en näst intill tom scen på Stockholm stadsteater. En uppsättning som berörde mig djupt. Pjäserna är i mångt varandras syskon men där Dramaten misslyckas hittar Stadsteatern mänskligheten i Noréns trasiga karaktärer. En mänsklighet som i få ögonblick också blir tydlig där på Dramaten, som i brödernas omfamning och i avslöjandet av pappans återfall. Ögonblick som hugger mot hjärtat.