Skådespelarna är behållningen av Pinterpjäs

Ben och Gus har absolut ingenting att göra utom att vänta.
Förbereder sig, putsar pistolerna och funderar på vad som komma skall, vem de ska ha ihjäl just den här kvällen. Ben vet så mycket mer än Gus om uppdraget som den osynlige Wilson givit dem och om rummet de befinner sig i.

Jag ska erkänna att detta är en av mina favoritpjäser i den moderna dramatiken. Det medför viss rädsla varje gång jag ser den på scenen. I Teater Kalas uppsättning är handlingen förlagd till 1980-talets Birmingham. Ben och Gus är två unga kvinnor som är instängda i en källare, två sängar och väntan på order från mister Wilson. Det öppnar för en mängd tolkningar.

Men på Reginateatern det finns ingen tolkning som till exempel förklarar flytten till 80-tal - det är mest Pinter rakt av. Det som finns är två skådespelarinsatser: Ellen Fiske och Maj Pettersson och det är till slut dessa som ger föreställningen den nerv den är värd och som finns i texten från början.
Fiskes Ben är aggressiv, nervös och otålig på sin säng. Petterssons Gus är underbar som den som inget vet, men vill veta. Som osäker, otålig och naiv. Jag hoppas och tror att Maj Pettersson kommer att finnas väl synlig i Teatersverige i framtiden.

Skådespelarna är behållningen av Pinterpjäs

Harold Pinters I väntan på Wilson, mer känd som Mathissen, är en pjäs som kräver sina skådespelare. Två personer tätt tillsammans, under jord i väntan på vad då. Astrid Claeson har sett Teater Kalas på Reginateatern i Uppsala.