Skådespelarkonst som imponerar

Låt vara att publiken inte kunde enas om vilken soppa man just avnjutit. Gemytet och därmed de påkopplade förväntningarna infann sig ändå från första stund, när Tobias Aspelin i går vid lunchtid gav sin soppteaterföreställning Jesusbarnets första mirakel på Uppsala stadsteaters scen Salongen. Och då var några besökare längst fram redan tilldelade uppgifterna som sufflös och teologiskt bollplank.
Spelet på åskådarna är ett framträdande inslag i den gycklartradition som Dario Fo företräder. I Tobias Aspelin har den italienske Nobelpristagaren fått en pålitlig och lyhörd bundsförvant. Allt vad som finns i den här enaktaren av grovkomik, farsmakeri och snabbast möjliga fotarbete när det handlar om att blixtsnabbt skifta roller var så väl tillvarataget det kunde bli.

Att följa med under det knappt timslånga framförande när skådespelaren gav individualitet, röst och skilda kroppsspråk åt alla personer som uppträder i dramat, blev ett äventyr bara det. Möjligen väcker ett förmänskligande av den heliga familjen och Gud Fader mera uppståndelse i det katolska Italien än i det sekulariserade Nordeuropa. Å andra sidan hade Tobias Aspelin hittat fram till tonfall och röstlägen som räckte långt för att skapa effektfulla stilbrott mellan framförandet och innehållets mera allvarliga stråk.

Så här slängigt och emellanåt vanvördigt hade nog ingen hört julevangeliet framföras tidigare. Inte heller hade framställningen av de tre vise männen särskilt mycket gemensamt med den onekligen betydligt frommare inramning de vanligtvis brukar få. Men utrustar man dem, som Dario Fo gör, med så skilda plågor och temperament som här, är en uppjazzad kamelsång nog det bästa ackompanjemang de kan få vid sin entré. Att låta ängeln använda sina vingar till att busflyga går nog även det utanpå det mesta. Och i den raljerande framtoning som mormor Anna tilldelats, när hon uppträder som fördomsfull och girig ragata, är det hart när omöjligt att hitta de drag av omisskännligt helgon som hon annars brukar ha.

Men Tobias Aspelin är minst lika fyndig när det gäller Madonnan. Det är stick i stäv med det mesta när hon förvandlas till en självupptagen, kokett och narcissistisk tonårsmor. I stället blir det Josef som väcker den allra största sympatin. Så bondslug och illistig som han framstår, när Herodes soldater gillrar sin fälla, blir den här monologen för en stund rena maktdramat med en politisk räckvidd. Däremot undrar man om en copyright på Stilla natt skulle vara särskilt mycket värd i dessa fildelningstider.

Att Jesus får ikläda sig rollen av mobbningsoffer, men hittar fram till sin egen lösning på detta problem har också det fått en utformning som stärker pjäsens publikkontakt. Även vid det tillfället tar Tobias Aspelin steget rakt in i en jargong från vår egen samtid, som är avlyssnad med exakt inlevelse. Och förvecklingarna återges så dramatiskt och livfullt som det bara är möjligt.

Särskilt illusorisk och träffsäker är skådespelaren när han som Gud Fader lägger armarna i kors, lutar sig ut, hänger på himlakanten och tittar ned på sin son. Det finns flera liknande detaljer, som när Aspelin flyttar rösten från den ena mungipan till den andra, där inte minst finliret imponerar. Uppsalapubliken bör ges fler tillfällen än denna veckas bägge gästspel att få tal del av den här föreställningen och dess betagande skådespelarkonst.

Skådespelarkonst som imponerar

Föreställningen på Uppsala Stadsteater av Jesusbarnets första mirakel bärs upp av en betagande skådespelarkonst, skriver Bo-Ingvar Kollberg.