Skådespelarbragd i Peer Gynt

Ett enkelt bord med en stol står ödsligt under en väldig kupol med öppning för ljus, vindar och stjärnor på Stockholms Stadsteaters Stora scen. Kupolen övergår neråt i en halvcirkelformad vägg med tillslutna dörr- och fönsteröppningar. En aktör gör entré. Spelet i detta Pantheonartade rum kan börja med Mor Åses replik "Peer, du ljuger" i kulissen.
När Fred Hjelm iscensatte Peer Gynt på Stockholms stadsteater 1974-75 delade han upp Ibsens pjäs på två helaftonsföreställningar, inspirerad av Peter Steins monumentala tolkning av dramat på Schaubühne am Halleschen Ufer 1971. Scenlandskapet med sfinxen föreföll kopierat, liksom uppdelningen av huvudrollen på två skådespelare, Krister Henriksson och Keve Hjelm - Stein hade haft sex Peer. Trots draget av genomslagskopia blev denna tolkning den mest uppmärksammade i Sverige sedan Ingmar Bergmans legendariska iscensättning i Malmö 1957 med konstellationen von Sydow-Wifstrand-Lindblom.

På Berliner Ensemble spelas fortfarande Peter Zadeks Peer Gyntversion från 2004 och Robert Wilsons optiskt genomarbetade instudering i Norge 2005 omdebatteras ivrigt av teaterforskarna. Lars Rudolfsson är, föga avundsvärt för en regissör, således förpliktad till profilering och egen ton.
Pjäsen stryks ned till fyra timmar och en kvart, men Rudolfsson väljer i motsats till äldre kolleger att skära mest i de tre första akterna med deras äventyr och gudbrandsdalska folklore. I stället för Edvard Griegs musik tonar sångaren Buddy Guys blues rytmiskt ut över salongen, stundom avlösta av mera ytliga diskotoner.
Rudolfsson riktar all energi och de flesta ljuskäglorna mot huvudpersonen. Redan från första scenen grips vi av Dan Ekborgs massiva gestalt. I början är Ekborg den självupptagne övermodige ynglingen med alkoholproblem. Håret är rufsigt och de löst sittande kläderna slitna, men som få aktörer förmår Ekborg suggerera oss in i Peers skrönor om fjälläventyr och bockar. Livfullt gestaltar han scener när han berättar. Och blicken talar. Ekborgs unge Peer är en sökande Peer, men mest av allt en seende.

En total transformation har skett i paus och i fjärde akt möter vi ett guldkedjeprytt nattklubbsfyllo med bakåtslickat svart hår, tonade glasögon, vit kostym och glänsande skor. Skrävlarens lyckliga ögonblick är korta och snart förvandlas Peer till en sammanbiten och bedragen före detta maktmänniska som inte ens kan inse att han förlorat. Till och med knappstöparen tycks rygga inför den imposante syndaren, som till sist blir en upprorisk sjukhuspatient med droppställning och räddas av sjuksyster Solveig, en Solveig som inte ens ser hans svek, eftersom Peer hela tiden funnits i hennes tro, hennes hopp och hennes kärlek.
Ekborgs erfarenhet från komedispel gör att han inte för en sekund förlorar sin kontakt med publiken, ens när hans mastodontiska kroppshydda med förbluffande vighet sveper golvet. I kraft av behärskning av den briljanta översättningens spetsfundigt poetiska eller burleska formuleringar och förmåga att frigöra Peers bottenlösa dödsångest och cyniska självgodhet skapar Ekborg en sällsam rollgestalt som trollbinder åskådaren. Ibsen har medvetet gjort sin Peer osammanhängande och motsägelsefull, i sitt inre lika tom som löken han skalar. I Ekborgs porträtt växer Peers bisarra drag ihop till en och samma bullrigt grova, men samtidigt mänskligt vädjande, gestalt på scenen. Med en sådan skådespelarbragd behöver rollen inte delas!
Kostymerna med deras gråbeiga, svarta och brunmurriga toner för tankarna till åldrade kriminalfilmer och skandinaviska stadsfotografier från 1940- och 1950-tal. Trollpackor i röda galonkappor och läderstövlar bryter mot tiden och monotonin.

Solveig är varken den absoluta oskulden, som vid urpremiären 1876, eller ledare för ett punkband, som på festspelen i Bergen i fjol. I Ann-Sofie Rases gestalt är hon en vänlig och glad skidåkare i vit overall eller studentflicka i hatt och jeans, innan hon likt stora delar av ensemblen omskolas till sjukvården.
Till bristerna i föreställningen hör att flera tacksamma scener spelas bort. Mellan Peer och Mor Åse är kontakten dålig, till och med i dödsscenen på resårsängen, och Sonja Hejdeman har oerhörda svårigheter med versen, som hos henne låter skanderad. Här märker man inte ens att Mor Åse före paus är en väl så viktig person som Peer. De erotiska scenerna med Den Grönklädda blir korta och groteska, medan däremot samspelet med Anitra fungerar någorlunda, trots att Rudolfsson dessvärre inte intresserar sig för Ibsen som kvinnoskildrare. Även vansinnet framställs osinnligt i de egyptiska scenerna.
Vissa aktörer som Christer Fant, - vars manierade dödsgestalt är teatralt blek - Lars Hansson, Steve Kratz och Lars Lind spelar virtuost flera roller. Hanssons slitne Dovregubbe, som en gång lånat ut en orangefärgad svans till en Peer som klätts av i bara kalsongerna av trollpackor, blir säreget farlig när han som tiggare tränger sig på hos den dödssjuke åldringen.

Nyckeln till Rudolfssons och Ekborgs Peerdrama är dryckenskapen, som drabbat flera av personerna. Till och med Thomas Roos Böjgen, den märkliga gestalt som cirklar överallt i rummet runt Peer, rusar längs scenens halvcirkel med en grön påse i handen. Och Peers oäkta debila son i ärtgröna byxor skvätter öl ur sin burk.
Rudolfssons Peer Gynt styrs av en klar och fast dramaturgi, ibland på den visuella fantasins bekostnad. Trollens "att vara sig själv nog" ställs energiskt mot människans "att vara sig själv" och ibland tycks hela dramat utspelas inuti Peers hjärna. Den nattliga scenen med de tankar som Peer skulle ha tänkt tolkas koreografiskt och med stilla allvar ekar sista aktens existentiella monologer och dialoger ut över det kala scenrummet. Femte aktens begravningspräst får med torr stämma berätta om mannen som en gång skar av sitt finger för att undgå att bli inkallad till kriget och som sedan, trots sin strävan, mötts av ständiga svek och motgångar och omvärldens ringaktning. På hed och fjäll under himlavalvet var han stor, eftersom han var sig själv. En sådan predikan vetter mera mot moralen än mot religionen och - trots att föreställningstexten missat Peers omtolkning av Goethes "kvinnliga" från det som lyfter oss uppåt till det som drar oss till sig - tonas kärleksmystiken ned i dramat. Konfrontationerna i Rudolfssons tankemässigt genomarbetade iscensättning markerar ständigt den enskildes svek mot egna principer och förödande möte med sig själv.

Skådespelarbragd i Peer Gynt

Dan Ekborgs Peer Gynt på Stockholms ­stadsteater är en ­sällsam rollgestalt som trollbinder ­åskådaren, skriver Roland Lysell.

Dan Ekborgs Peer Gynt på Stockholms stadsteater är en sällsam rollgestalt som trollbinder åskådaren, skriver Roland Lysell.