Självrannsakan med humor

Henrik Schyffert gjorde allting rätt på 1990-talet. Man skulle till och med kunna säga att han förkroppsligade hela decenniet.
Det var han som startade Killinggänget, årtiondets mest inflytelserika humorkollektiv. Det var också han som vid blott 22 års ålder utsågs till chef för 90-talets mest tongivande tv-kanal ZTV.

Utan Henrik Schyffert hade 90-talet inte blivit en lika blaserad och distanserad ironi- och referensfest som det faktiskt blev. Mannen har onekligen en hel del att försvara.
Till en början genomsyrades också hans enmansföreställning av ett rättfärdigande av decenniet då ingenting var så allvarligt att det inte kunde skämtas bort med en sarkastisk kommentar eller ett hippt oengagemang.
Henrik Schyffert förklarade hur den ironiska generationens föräldrar hade bildat FNL-grupper på 70-talet och spekulerat på börsen på 80-talet. De politiska ytterligheterna var redan avverkade. Schyffert och hans jämnåriga blev därför tvungna att göra uppror genom att inte ta ställning.

Ironin blev en välbehövlig ventil, men också ett ängsligt och barnsligt sätt att aldrig behöva se eländet i världen. Det var med stor skam i rösten som Schyffert bekände att medan man ännu kastade människor i massgravar på Balkan så ägnade han sig åt att presentera Klorin- och illersketcher.
Schyfferts detaljobservationer och halsbrytande ordval fick publiken att avfyra smatterbandsskratt, men hans budskap var i grunden allvarligt.
Han berättade om skolpojken som var sängvätare ända upp i 14-årsåldern, han som blev upphängd i ett träd och sedan slagen för att han luktade kiss. Den killen var Schyffert själv.
Han berättade också om hur han har lyckats bygga en strålande karriär genom att stå bredvid och säga "häpp!", medan äkta skådespelartalanger som Robert Gustafsson och Johan Rheborg gjorde grovjobbet.

Henrik Schyfferts enmansshow var mer än bara en rolig, intelligent och tät humormonolog. Den var en botgöring och ett bokslut, en självutlämnande terapistund inför öppen ridå. Något liknande har jag nog aldrig sett.
Den grånade 90-talsikonen tycktes gå stärkt ur upplevelsen. Själv kände jag mig glad över att dåtidens axelryckarmentalitet och överspända trendängslighet har klingat av. Men minnet av 90-talet och av dåtidens Henrik Schyffert är i ljust minne bevarat.
Då var då och nu är nu. Det är skönt att tiden går.

Självrannsakan med humor

Henrik Schyfferts tillbakablickande enmansshow i Konserthuset innehöll inte bara smarta skämt utan också mycket eftertänksamhet och självrannsakan, skriver Björn Lövenlid.