Självinsikternas Höstsonat

Förutsättningarna kunde knappast vara bättre för konfrontation och uppgörelser än när den uppburna konsertpianisten Charlotte sammanträffar med sin dotter i den stillsamma prästgården på landet. De har inte setts på sju år. Det mesta mellan dem är ouppklarat. Knappast hinner de mötas innan ställningskriget är i full gång.

Det är andra gången denna höst som regissören Stefan Larsson gör teater av en uppmärksammad film. För några månader sedan gällde det Scener ur ett äktenskap, Ingmar Bergmans granskning av en vid yta fixerad borgerlig livsstil. Där hade Larsson med hjälp av ett filter från Lars Noréns familjedramatik skapat en tidsöverskridande uppsättning, som i sluttampen i själva överlevnaden och kampen för ett värdigt liv formulerade föreställningens facit.

Nu får Bergmans Höstsonaten med premiär i lördags kväll på Dramatens Stora scen en motsvarande uppdatering. När filmen kom 1978 var den gudabenådade bildberättaren och teatermakaren tidigt ute med att frilägga de finstilta mekanismerna i en relation mellan en mor och en dotter, som fastnat i ömsesidiga beroenden. Senare har Lars Noréns pjäser också här inneburit rejält framflyttade positioner. Det är där Stefan Larsson hittar sin utgångspunkt. Men han låter inte enbart maktkampen eller rättegången om begångna felgrepp avgöra förloppet. Snarare bestäms riktningen av den hos Maria Bonnevie i rollen som dottern Eva på ett tidigt stadium formulerade ambitionen, att hon vill skaffa sig kunskaper om vad det innebär att leva och få veta vem hon är.

Höstsonaten är ett generationsdrama om föräldrar och barn. Men även en diskussionspjäs om konstnärskapets villkor. Där förekommer också en handikappad dotter i Livia Millhagens skepnad med en bara delvis angiven sjukdomsbild. Stefan Larson lyfter fram denna flicka i sin instudering, låter henne röra sig över scenen och får henne att framstå som en sinnebild för någon som blivit vingklippt och skadeskjuten av livet självt. Om Ingmar Bergmans samtalspartner i Scener ur ett äktenskap var den Ibsen som skrev Ett dockhem, vänder han sig i Höstsonaten närmast till Vildandens diktare. Med den annorlunda betoningen i Larssons nu iscensatta tolkning, att skottet därifrån återkommer flera gånger och det vid det här tillfället är den som genomskådar självbedrägeriet som får sista ordet.

Det är dit Maria Bonnevies Eva strävar betydligt mera än till någon förlåtelse eller försoning. Hennes tidigt grundlagda misstro mot de stora orden spelar på så sätt en avgörande roll för regissörens övergripande läsart av Bergmans drama. Och det betyder i förlängningen att klarseendet, självinsikten och kunskaperna om orsakssammanhangen väger tyngre än hänvisningarna till moral eller skuld. Det blir därmed också i de processer som utan skygglappar återger den mentala avklädningen som hela föreställningen får sin mest pulserande livsnerv. Det blir Stefan Larssons egen variant av katharsisbegreppet, om man så vill. Med ett själsligt reningsbad för publiken. Samtidigt som regissören ger sin personliga version av det sociala arvets inverkan. Även om denna mekanism oftast brukar komma på tal i samband med sociala skikt längre ner i den samhälleliga hierarkin.

Marie Göranzons Charlotte är självupptagen så det förslår och den som länge använt allt syre tillvaron har att erbjuda för egen del. Det är under sådana betingelser hon gör entré i föreställningen. Kall som en istapp och snar att byta samtalsämne så att hon själv genast blir huvudperson. Allra tydligast framgår hennes okänslighet, när dottern sätts på plats och får veta vem av de bägge som är pianospelets mästarinna. Men här ryms också en dimension som har med konstnärskapets pris att göra, livsvillkoren för en undantagsmänniska, de försakelser och den ensamhet som utgör förutsättningen för att till andra kunna förmedla konstens högsta värden. Det finns en tragisk resning i rollen som Marie Göranzon gör högst påtaglig. När hon sedan under den nattliga holmgången berövas det mesta av sin yrkesmässiga glans, är det i ett fårat, åldrat och uppgivet ansikte som denna förvandling kommer till synes. Det är mästerligt gjort.

Hos Maria Bonnevie ligger tyngdpunkten i första hand i ett skarpt intellekt, som söker efter lindring genom att föra upp i ljuset vad som ägt rum och förstå de olika sammanhangen. Det hindrar henne inte från flera känsloutbrott, men färdmålet förloras ändå aldrig ur sikte. Det är kunskaper som gäller i stället för moral och fördömanden. Maria Bonnevie blir därmed regissören Stefan Larssons lyhörda och briljant gestaltade språkrör för denna i förhållande till Bergmans grundtext föredömligt självständiga och skickligt genomförda föreställning.

Självinsikternas Höstsonat

Det blir ett mentalt reningsbad så det förslår för publiken, när Dramaten nu ger Ingmar Bergmans pjäs Höstsonaten. Regissören Stefan Larssons föreställning är både självständig och lärorik, skriver Bo-Ingvar Kollberg.