Föreställningen på Stockholms stadsteaters lilla scen är avskalad, både bokstavligt och bildlikt. På scenen finns samma soffa och matsalsmöblemang föreställningen igenom. Här får de tre skådespelarna och deras familjedrama ta ordentligt med plats. Nästan inget skymmer ett känslomättat skådespeleri.
Lennart Hjulströms Edward och Gunilla Nyroos rollfigur Alice har varit gifta i 33 år. Vanan har för länge sedan tagit över passionen. De behandlar varandra hyfsat men ibland sipprar bitterheten igenom. En dag meddelar Edward att han går. Alice vägrar acceptera att äktenskapet är över. Parets 31-åriga son Jamie, gestaltad av Richard Forsgren, har en viktig roll i deras relation. Kanske har han aldrig frigjort sig och har förmodligen fått vara en ständig spelbricka mellan föräldrarna. Nu får han agera budbärare mellan dem. Han känner ansvar för det mesta i separationen, inte minst för sin mamma som rasar och förtvivlar. Äktenskapet har Sverigepremiär. Författaren William Nicholson har bland annat skrivit manus till filmer som Shadowlands och Gladiator, men här är han betydligt mer privat. Pjäsen skildrar hans egna föräldrars skilsmässa.
Dialogen har ett självklart och vardagligt språk i Bengt Ohlssons glasklara översättning, den är alldeles som avlyssnad hemma hos dig eller mig eller hos vemsomhelst vi känner. Handlingen tar inga sirliga vändningar likt vare sig Strindbergs äktenskapliga helvete Dödsdansen - även om huvudrollernas namn är lika intill förblandning, eller Ingmar Bergmans komplicerade relationskamp i Scener ur ett äktenskap, som nyligen spelats på Dramaten. På det sättet, det konstfullt skrivna, är det inte frågan om stor dramatik.
Frågan är om texten egentligen skulle ha upplevts lika angelägen och engagerande utan dessa skådespelares intensiva, lyhört återgivna och exakta gestaltning. Den psykologiska realismen är känslotung, visst, men jag och väninnan går från föreställningen ivrigt pratande om vad vi varit med om i våra egna kärleksrelationer, hur man kan se på det som hänt i livet och på scenen.
Återigen fungerar teaterscenen som en spegel för oss, rena själsreningen faktiskt.