Själsdrama med lysande skådespeleri

Den handlar om makt och tillit och om människan som medel och användbarhet för olika syften, Rainer Werner Fassbinders pjäs Petra von Kants bittra tårar, som premiärvisades i fredags kväll på Stockholm stadsteaters scen Bryggan. Vid sidan av detta spel om att ha övertaget och om godtrogenhet lyfter regissören Hugo Hansén också fram ett existentiellt drama. Det lägger sig nära villkoren på basplanet och sårbarheten i en tillvaro där de stora och vackra orden saknar täckning och livdrömmarnas uppfyllelse är hänvisade till underhållningsromanernas värld. Det finns många klichéer inlånade från sådana sammanhang i den här pjäsens grundstruktur. Ändå går uppsättningen fri från de sentimentala blindskären med god marginal.

När Fassbinder i efterhand kommenterade sitt skådespel, lade han ut ett självbiografiskt spår för texttolkningen. Det är i sista hand det Hansén följer i sin instudering. Betydligt vikigare än de öppet visade eller under skeendets gång mer eller mindre antydda lesbiska kärleksrelationerna blir på så sätt föreställningens själsdrama. Pia Johansson i rollen som Petra von Kant visar här prov på det mesta. Från himlastormande lycka till den nattsvartaste förtvivlan. Och där finns även ett diskussionsunderlag, lika mycket i den föraktfulla synen på den frånskilda mannen som i det känslokalla sättet att förhålla sig till den egna dottern, vilket gör rolltolkningen allt annat än entydig. Ändå är det givetvis Pia Johanssons helt suveräna återgivning av en människa i vars liv marken ryckts undan och för vilken botten gått ur tillvaron, som blir den här uppsättningens verkliga höjdpunkt. Där finns en urkraft i spelet och en resning i förnedringen när ett helt livs instängda förtvivlan och självförakt briserar, som får en andlös återgivning. Pia Johansson skriver in sig bland de riktigt stora aktörerna i vår samtida teater.

Petra von Kants bittra tårar är pjäsen som blev en uppmärksammad film och som berättar om en modedesigner, som bryter upp ur sitt äktenskap och förälskar sig i en ung flicka. Denna ser i sin tur vilka möjligheter som bjuds, att med hjälp av Petra von Kants berömmelse själv skaffa sig en position i strålkastarljuset. Till rollgalleriet hör också Petras försummade dotter från ett tidigare äktenskap, hennes mor som telefonledes men också med besök försöker behålla närkontakten och kontrollen, en väninna som utvecklat en smartness och ett sätt att manipulera sin make hemmavid och där funnit sin livsuppgift. Och en sekreterare och allt i allo som behandlas sämre än ett gammaldags tjänstehjon. I Lars Östberghs scenografi består rekvisitan av en stor och bred säng. Spelplatsen är omgiven av plexiglasskivor infattade i stålribbor, några skjutdörrar i samma material och en väldig spegel.

Det är till detta rum Helena af Sandebergs Karin anländer och smider sina ränker för en genväg för den egna karriären. Regissören lägger här tyngdpunkten till en början vid pjäsens erotiska laddning, och i mötet mellan Petra och Karin uppstår en lyhört avlyssnad sensualism, som blir pjäsens täckmantel lika mycket för godtrogenhet och oförlöst längtan efter närhet som för beräkning och list. Samtidigt finns här ett Pygmalionmotiv i Petras omhändertagande av den socialt underlägsne Karin. Helena af Sandebergs Karin rymmer en gåtfull tvetydighet, som efter hand blir alltmer uppenbar. Samtidigt ställer pjäsen frågan om det över huvud taget finns någon kärlek på djupplanet, som inte innehåller ett visst mått av kontrollbehov och anspråk på ägande. Och detta utan att moralisera över problemet. Med Hanna Alströms Gabriele von Kant, Petras dotter, ges gripande åskådlighet åt ett barns livsöde, när det mest är i vägen för de vuxnas narcissistiska självförverkligande. Iwa Bohman i rollen som Petras egen mor blir i denna bemärkelse dotterns motsats. Även om Petras frambrytande kaos inombords antyder att deras relation varit allt annat än smärtfri.

Hos Lena Nilsson som väninnan Sidonie är dubbelspelet i så fall mera påtagligt. Inte minst när hon uppvaktar Petra på födelsedagen med en docka föreställande den svekfulla Karin. Förutom Pia Johanssons Petra är det Jessica Liedberg i den stumma rollen som assistenten Marlene som bär upp allt vad scenrummet innehåller av livets tyngd och plåga. Visserligen går det att kalla förhållandet mellan henne och Petra för sado-masochistiskt. Men det är också lätt att se en självutgivande trofasthet i hennes uppgift som underlydande, mitt bland alla förödmjukelser och grova kränkningar, som blir till en av föreställningens allra starkast ljudande stämtoner. För en sensibel regissör finns det åtskilligt att hämta i Fassbinders pjäs. Hugo Hansén är uppenbarligen av sådant skrot och korn och hans iscensättning imponerar storligen.

Själsdrama med lysande skådespeleri

Pia Johansson gör en lysande rolltolkning i Stockholms stadsteaters uppsättning av Petra von Kants bittra tårar, skriver Bo-Ingvar Kollberg.