Själens gungfly i träffsäker tolkning

Som träffsäker livsavslöjare har Kristina Lugn få om ens någon medtävlare i svensk teater och litteratur. I fjol kom diktsamlingen Hej då, ha det så bra!, som var rena uppvisningen i precision med den ena exakta formuleringen efter denandra om all mänsklig ävlan och strid. Besökarna vid Bokens dag har säkert framträdandet i färskt minne och erinrar sig också vem som fick motta 2003 års Siripris.Det som gör tomrummet mellan diktböckerna uthärdligt är de pjäser Kristina Lugn lite då och då sätter i händerna på skådespelare och regissörer landet runt. För den händelse hon inte personligen tar hand om regin och rentav själv agerar i någon av rollerna. Det senare brukar äga rum på hennes egen Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm.Barndom och borgerlighetOch i varje fall har hon utom att vara textleverantör också egenhändigt intagit regipulten i föreställningen Var är Holger, Harald och Herrman?, som i går premiärvisades just på den stockholmska hemmascenen. De instrument hon denna gång spelar på är en skådespelare, Charlotta Larsson och en dansare, Lisa Östberg.Spelplatsen i teaterns källarlokal är utformad som en lätt antydd våning med sovrum och stort vardagsrumsgolv. När draperiet i fonden dras undan blir ytterligare ett minnesrum tillgängligt. Av pianot att döma och slagdängan som tar form där inne handlar det om barndom och borgerlighet i skön förening. Så värst mycket av den ensamhet som skyddar mot insyn, som det talas om i pjäsen, ger dock knappast denna Kajsa Larssons öppna scenografi.Ironier och mjuka sarkasmerDet är nog heller inte meningen i en föreställning, som i hög grad handlar om självuppgörelser. Och som med sina återkommande uttryck för saknad, sorg och besvikelse blivit ett själsdrama långa stunder stämt i mollton.Men Kristina Lugn försummar för den skull inte att också visa prov på hela sitt När det gäller att avväpna tillvaron är Lugn greppsäker som få. Den här gången får männen stort utrymme. Det är de som heter Holger, Harald och Herrman. Som det sista namnet stavas är det förmodligen hela karlsläktet som avses. Under pjäsens gång har de annars skilda uppgifter, alltifrån pillerutskrivande läkare och hemvärnsman till före detta äkta man eller älskare. I en av de av Lisa Östberg framförda sångerna uppmanas de både ångra sig, sakna och gråta efter den Lydia som i Charlotta Larssons gestalt i monologform framför pjästexten.Den farliga hjälplöshetenMen det är inte enbart tonfall och tilltal med män i åtanke som fyller uppsättningen. Snarare utspelas merparten av pjäsen på det slags själens gungfly som Kristina Lugn gärna uppsöker och avbildar. Från inledningens Lydia som vill vara en människa som någon längtar efter. Till avslutningens tankar kring döden, en lång uppräkning av vad Stockholm har av apotek och vårdcentraler och allra sist en livsbesvikelse som aldrig läkt ut. Det är heller inte svårt att förstå vems frånvaro som åsyftas i formuleringen att det är bättre utan hund.Partierna däremellan sätter viljekraften och känslostyrkan mot flykten från det egna jaget. De jämför den farliga hjälp­lösheten med en god katastrofberedskap. Eller förmedlar behovet av trygghet som en önskan att vara gift med statsministern. "Akademi-Horace" liksom operans balettchef Madeleine Onne får också de vara med på ett hörn. Och som om inte det var nog spelas förståndet ut mot "känslorna som förstör".Dansaren Lisa Östberg iakttar, gör miner, sjunger och ingriper ibland på håll. I en scen speglas dansarens och skådespelarens rörelser mot varand-ra. I ett kort avsnitt ur Svansjön upprättas förbindelsen mellan de bägge via Kristina Lugns självdeklaration i pjäsprogrammet där hon skriver om sig själv som "den fula ank-ungen som inte förstod att hon egentligen var en svan". Att Lisa Östbergs dansare på så sätt fyller funktionen av ett slags personifierad självironi är ett av flera tolkningsalternativ.Dubbla budskapFör en hel del av just denna självironi har även överlåtits till Charlotta Larsson. Såväl när hennes utstrålning bygger på revolt och trots som när den antar vekare och mera eftersinnande tonfall. Allra mest förmedlar Larsson dock föreställningens genomgående motsättning mellan att våga be om hjälp och göra sig beroende och ensamhetens utanförskap i alla de avsnitt där texten och kroppsspråket går skilda vägar.Dubbla budskap av den sorten får publiken sig ofta till livs. Inte minst när textens utsagor, metaforer och liknelser tar ut varandra. Närmare än så går väl heller inte att komma om meningen är att ta spänntag på tillvaron, hålla alla sinnen vidöppna och varken hemfalla åt några förenklingar eller gottköpslösningar.Kristina Lugn gör alldeles rätt i sin regi när hon litar på texten och sätter den i främsta rummet. Och Charlotta Larsson viker inte en tum från den inslagna vägen när hon fyller på med sitt eget verktyg som är skådespelarens. Så här koncentrerat och klarsynt och därmed omedelbart tillgängligt har nog Kristina Lugns diktade universum aldrig framstått tidigare.