Showkonceptet som inte gick hem

Man befinner sig i ett hav av kvinnor. I kön utanför Fyrishov råder "female bonding"-stämning. "Det här är min mamma","är du också här, vad kul, har du träffat min svägerska?". Ladies night, showkonceptet som uteslutande riktar sig till kvinnor, får familje-, idrottslags- och kompisgäng att göra tjejkväll tillsammans. Över 50 000 kvinnor har hittills köpt biljetter denna säsong, 2 300 av dem är på Fyrishov.

Showkonceptet är det enklast möjliga. Musik, humor och dans, ett brett tilltal, sexanspelningar. Ett manus skrivet av kvinnor (humorgruppen Åkes flickor), men med tre män i centrum. Sångaren Martin Stenmarck, komikern Henrik Hjelt och Hollywoodstjärnan Peter Stormare. Martin Stenmarck är charmör, Henrik Hjelt är lite bortkommen och Peter Stormare är ... tja. Vi återkommer till det.
Merparten av skämten handlar om att alla vill ligga med Martin Stenmarck, tacksamt med tanke på hans naturliga charm - och att mottagandet av hans hit Sjumilakliv visar att väldigt många i publiken är stora fans. Ladies night är hans show, tillhör man kategorin som faktiskt drömmer om att ligga med Martin Stenmarck får man riktigt mycket av honom för sina biljettpengar.

Henrik Hjelt är showens humoralibi. Det börjar med frågan "hur gammal var du när du gjorde det första gången?". De tre killarna försöker bräcka varandra, Hjelt är hackkyckling. Det är inte så kul. Emellan varven håller Hjelt monologer om vad killarna snackar om i logen, med några doser av publikfrieri. Det blir aldrig heller jätteroligt. De tre killarna framställs som klyschan säger att tre tjejkompisar är. De skvallrar, frågar varandra om byxorna sitter för tajt över rumpan och går nästan på toaletten tillsammans. Tack och lov undviks dock de mest uppenbara "skojiga skillnader mellan kvinnor och män"-fällorna, men Hjelts skicklighet som komiker känns ändå outnyttjad.

Musiken är som ett enda långt medley. Här finns ett schlagermedley där Martin Stenmarck nästan blir ett med publiken när han mitt i Dansa i neon utbrister "vilken jävla låt!", och ett tjejnamnsmedley där Stormare raspar sig igenom Roxanne. Låturvalet passar en tjejfest av typen 1A, den enda överraskningen är George Harrisons fina My sweet lord i ett nummer där Stormare nästan tar av sig kläderna. Också Henrik Hjelt sjunger, men han är gruppens motsvarighet till Posh i Spice Girls och hans insatser dränks förtjänstfullt i körsång.
Och så var det Peter Stormare. Hans roll är den enda som är lite luddig. Han anstränger sig mycket för att vara sexig, vilket förstås ser ansträngt ut. Han gör ett par snygga sånginsatser, bland annat visar han sig vara en hejare på falsett. Men man väntar sig ändå mer.

Över huvud taget är det Martin Stenmarck i rollen som sång- och dansman som verkligen fyller sin roll. Det hade kunnat bli en Martin Stenmarck-turné med gästartister och covers i stället, men men förstår ju att den kommersiella potentialen i det inte är bråkdelen så stor som i det här.

Showkonceptet som inte gick hem

Johanna Åberg roades måttligt av succékonceptet Ladies night, som är en show fylld av fräckisar och outnyttjade resurser. Och Martin Stenmarck.