Showkoncept som håller

Att Beatles låtskatt överglänser allt annat i pophistorien är knappast någon hemlighet. Ändå är det just detta som förbluffar när den tredje upplagan av krogshowen Yeah Yeah Yeah väl rullar i gång. Det här gänget har redan avverkat minst ett fyrtiotal Beatlesklassiker på Katalins scen. Ändå finns självklara nummer som Help, Here comes the sun och Hey Jude kvar att framföra.Ensemblen är densamma som förra gången och det är en minst sagt brokig skara artister publiken får möta. Bandets primus motor, gymnasierektorn Gunnar Danielsson, är ur vissa vinklar skrämmande lik Sydsvenska dagbladets åsiktsmaskin Per T Ohlsson. Men skenet bedrar. Bakom den bedrägliga fasaden bor det en driven musiker med känsliga gitarrfingrar och en friktionsfri popstämma.Batteristen Björn Sjödin å sin sida, har anlagt en märklig Povel Ramel-look med röd basker, glasögon och ett smil som aldrig någonsin rätas ut. Men när han väl börjar banka trumskinn förvandlas han till ett utmärkt Ringosurrogat.Även om det är tacksamt och publikfriande att framföra Beatlesmaterial så är det på inga sätt lätt. Producentlegenden George Martin smög in många knixiga ljudhyss som är svåra att återge live. Men bandet kompenserar detta fint. Den komplexa kompositionen A day in a life framför till exempel Gunnar Danielsson ensam på gitarr och han omvandlar originalets furiöst stegrande pianoackord och massiva ljudväggar till gitarrfigurer på ett lysande sätt.Sångerskan Ninni Bautista är kvällen stjärnaMellan de många musikaliska höjdpunkterna finns det dock inslag som försätter föreställningen i ett sorts viloläge. Komikerduon Paul Kessel och John Fiske har en del underfundiga poänger i rockärmarna. Men deras sätt att framföra dem gränsar ibland till det neutrala. Här behövs mer tempo och en större variation i uttryckssättet. Tråkigt blir det aldrig men känslan av att det skulle kunna vara ännu roligare är ofta närvarande den här gången.Bäst blir det dock när humorn och musiken integreras, som när refrängen till The fool on the hill plötsligt illustreras med ett stort porträtt som ger texten en helt annan innebörd. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det rör sig om en bild på en lokal makthavare med en topografiskt priviligerad bostadssituation.Kvällens största stjärna är dock sångerskan Ninni Bautista. Hennes mångsidiga stämma andas kvalitet rakt igenom och är det någon som verkligen förtjänar nya publiksuccéer framöver så är det hon.